En liten men betydande tår
Oasen på andra sidan dalen
Värmland tar över världen
Franco och konsten att hitta ett vinnande team
Malvasia
Fulmine
Aramis
Inte alltid som man vill
Vyer likt en bedårande målning
Själv, men inte ensam, påväg till Toscana
Flyt!
Ibland infinner sig känslan av att glida runt på ett bananskal! Eller ja – vilken annan friktionsfri frukt som helst som lämpligt kan beskriva situationen. Igår var en sån dag – en dag vars huvudsakliga ljusglimtar kan beskrivas i följande tre punkter:
Sparat (tjänat?) en femhundring: Dagen började med att jag inte kunde hitta mitt nytankade SL-kort och drog slutsatsen att jag måste ha tappat det dagen innan på väg hem. Bitterheten över denna start på dagen gjorde att jag bad Stockholms kollektivtrafik dra åt helvete. Istället för att ta bussen valde jag att sätta mig i en timmeslång kö tillsammans med Råttan – ett otroligt rationellt drag tyckte jag då. När jag sedan berättade för mina pluggkompisar att jag tappat kortet började de dock babbla om möjligheter till förlustanmälning om man hade sitt kortnummer – något som jag givetvis inte hade antecknat någonstans! Fuck…
Väl hemma igen rotade jag igenom varenda gammal väska och jacka i jakt på något som kunde likna ett kortnummer. Tro det eller ej – men tillslut lyckades jag dock hitta ett gammalt kvitto med den sifferkombination jag sökte. Detta gjorde att jag kunde registrera kortet, förlustanmäla det och be SL skicka ett nytt. De 490 kr som jag hade betalat för kollektivtrafiken dagen innan hade inte gått förlorade! Woho!
Klarat tentan: I två dagars tid har jag och min pluggkompis Tinta uppdaterat KTH-portalen i hopp om att tentaresultaten till kursen Dynamics and Motion Control tillslut kommit in. Vetskapen om att vi inte ville möta ett eventuellt underkänt resultat fanns där, men nyfikenheten var för stor för att kunna låta bli att titta! Det bör tilläggas att jag aldrig haft så stor ångest inför ett tentaresultat någonsin och det mest troliga var att jag snubblat på mållinjen och inte klarat denna sista tenta…
En bit in på eftermiddagen stannade Tinta upp. ”Det har kommit nu…” sa hon och smålog. Det visade sig att hon hade klarat sig men själv vågade jag inte kolla förrän jag kom hem. Risken att jag skulle börja snyfta över ett F (underkänt) var ju ändå ganska stor… I bilen på väg hem vågade jag dock uppdatera resultaten och möttes av ett godkänt betyg (utan någon som helst marginal). Jag har nog aldrig någonsin blivit så glad över ett skitbetyg! Woho!
Pengar kvar: I två månaders tid har existensminimum varit inom räckhåll. På grund av olyckan i december har jag inte kunnat jobba och att enbart leva på CSN i Stockholm är nästintill omöjligt. Att betala räkningar har varit ångestladdat och följts av att vända på varenda krona för att klara sig månaden ut. Igår funderade jag länge på om jag verkligen skulle sätta mig med ångestprojektet att betala räkningar, som jag hade planerat att göra. Jag menar – det skulle ju vara tråkigt att ta udden av den positiva stämning som kommit av tidigare händelser under dagen.
Efter många om och men satte jag mig ändå framför datorn. Det skulle dock visa sig att lyckan var med mig även i detta avseende! Tack vare att jag kunnat börja jobba igen har jag monetär marginal denna månad! Woho!
En stor lättnad och en gigantisk skjuts framåt! Jag tvivlar på att denna dag bjuder på samma resa, men det gör ingenting – gårdagen kan jag leva på länge! Nu ska jag försöka lära mig realtidsprogrammering. Wish me luck!
//Ninni
ett paradigmskifte av rang!
Jag befinner mig i en brytpunkt. Ett paradigmskifte som tvingar mig vidga mina vyer och utmana mina tankebanor. Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande.
Förra veckan var det återigen tenta-period. Som så många gånger förr laddade jag på ett sätt som med åren visat sig vara gynnsamt. De väl rotade ritualerna kring examinationen har med tiden blivit heliga och innefattas bland annat av en promenad innan skrivtillfället, lämplig matsäck som inte stör de andra studenterna (genom exempelvis prasslande och knastrande), tidig ankomst till tentasalen samt ett alldeles för omfattande förråd av pennor i olika färger. Som så många gånger förr blandades mitt självförtroende upp av ett lätt nervöst pirr i magen och fokus på uppgiften.
Dock var situationen lite annorlunda nu är tidigare tenta-perioder. Vetskapen om att detta kunde vara den sista prövningen av detta slag någonsin gjorde nog att nervositeten tog överhand och utmanade min koncentration. I detta nu inväntar jag fortfarande resultaten och hoppet är ändå stort att jag klarat mig igenom även denna prövning…
Det är med en känsla av befrielse och beslutsamhet som jag nu entrar en ny värld. En vardag som inte längre är styrd av uppsatta läromål och tydliga prestationskrav. Det regelverk och de riktlinjer som tidigare satts av min utbildning gäller inte på samma sätt längre och det är upp till mig själv att forma mitt fortsatta liv och skapa min egen framgång. Omställningen är svår – det har varit så enkelt att bara försöka leva upp till externa krav och följa strömmen, men helt plötsligt är det inte upp till någon annan än mig själv att definiera och forma de egna läro- och prestationsmålen.
I fredags fick jag ett telefonsamtal – ett samtal som tydliggjorde detta oundvikliga paradigmskifte som tidigare enbart funnits med i bakhuvudet. Vi kan kalla honom ”mentor”, han som ringde igår. En eftertänksam och klok individ som jag lärde känna som en av mina chefer under min praktik på Scania förra sommaren och som nu ringde för att diskutera mitt ex-jobb. På något sätt utmanade han mina tankar, ifrågasatte mina val och rubbade min situation. Han fick mig att inse och förstå att jag nu behöver göra en kraftsamling för att tydliggöra och slå mig in på den väg jag faktiskt vill gå. Det val av ex-jobb jag nu ska göra kommer antagligen att mappa in min fortsatta karriär, vilket gör att det känns viktigt och stimulerande.
Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande. Ingen kommer att ta några beslut åt mig, bära mig eller sopa vägen där jag går. Vilken fantastisk möjlighet till självförverkligande!
//Ninni
Nu kickar vi igång maskineriet!
Det har varit en märklig tid… Sedan förra blogginlägget blev min morfar sämre och jag valde att återigen bege mig av till Värmland för att få hälsa på honom och vara nära. Lyckligtvis togs han ur respiratorn redan samma dag jag kom och det verkar bli ett lyckligt slut även denna gång… Givetvis har han fortfarande en lång väg att vandra men ljuset i tunneln har uppenbarat sig – om än ett relativt otydligt ljus än så länge…
Efter allt som har varit känns det nu skönt att påbörja en ny termin i skolan. En möjlighet ges att komma in i någon form av vardag och jag slipper därmed fokusera på företeelser som inte går att påverka… Dock känner jag mig tämligen segstartad och är tacksam över att ett enda möte varit inplanerat denna vecka.
Mötet, som ägde rum igår, var för vårens stora projekt Spiros i vilket jag har fått möjligheten att delta. Tillsammans med en bunt doktorander i bland annat mekatronik, kemi och elektroteknik samt några andra mastersstudenter ska vi vidareutveckla en urban concept car som går under namnet Spiros. Denna bil skall vi sedan tävla med vid Shell Eco Marathon som hålls i Tyskland vid EuroSpeedway Lausitz Racing Circuit i slutet av maj.
Jag är otroligt taggad för det som ligger framför mig även fast det är högst oklart vad jag kommer kunna tillföra. Jag och mina pluggkompisar Christina och Patrik har blivit någon form av projektledare för alltihop, vilket i första hand grundar sig på att vi inte kan mäta våra tekniska förmågor med doktorandernas. Dock ska vi tillsammans även försöka utveckla någon form av bränslereglersystem. Vi får se vart det slutar…
Än så länge känner jag mig dock väldigt lost, vilket även tydliggjordes på mötet igår. Det är allt från bränsleceller till suspension systems som de andra teammedlemmarna pratar om och det känns som jag åtminstone vill ha en övergripande koll på de olika delarna. Jag har ingen aning om var jag ska börja informationshämtningen. Därför väljer jag att blogga istället…
Mer info om Spiros lär komma eftersom jag förmodligen kommer at bosätta i någon form av labb hela våren. Dessutom ska jag ta bort det förbannade gipset på tisdag och därefter få börja rida Johnny igen. Allt känns härligt och jag har återfått min energi. Nu kickar vi igång maskineriet!
//Ninni
Soon it's you and me, honey!
Lugnet efter stormen
Under flera dagar har jag försökt lokalisera mig själv. Försökt sätta ord på min situation och en ogripbar, abstrakt känsla inom mig. Denna känsla bidrar med en sinnestämning som är långt från det jag annars benämner som mig själv. En sinnesstämning som tillåter mig själv att sätta mig ner och bara vara. Inte agera, inte reagera och inte aktivt analysera och påverka utan bara vara.
För på något konstigt sätt känner jag mig nollställd. Inte melankolisk. Inte ensam. Inte nedstämd. Bara nollställd och lugn…
Måhända denna känsla har något med olyckan att göra, för det har suttit i sedan dess. Kanske kan det också ha med ledigheten att göra, för även jullovet har ju så passande funnits med sedan dess. Jag vet inte…
På många sätt är lugnet väldigt skönt och förmodligen ett nödvändigt ont för återhämtning. Jag trivs med situationen just nu och jag kräver ingenting av varken mig själv eller andra. Dock lite märkligt och på något sätt obehagligt för en sådan som mig som behöver tempo och min egen sprudlande attityd för att ta mig framåt. För en gångs skull kräver jag dock inte av mig själv att ta mig framåt – jag behöver landa och bara vara.
Eftersom jag har svårt att hitta de orden jag söker, väljer jag istället att sammanfatta mina två veckor i Sunne med bilder…
//Ninni
Försökte få Sanna att öppna ögonen på ett kort eftersom hon har en obotlig förmåga att blunda. Så här blev resultatet efter många om och men...
Underbara älskade...
Pappa och Sanna (som blundar igen...)
En klassiker - mysfrukost hos familjen Frykman-Larsson-Wieslander! Två fel på denna bild är dock:
1.Frukosten förtäres vanligtvis i sängen.
2. En liten hund brukar närvara när det vankas frukost. Vart fasen är Dizzy?
Vår överambitiösa mamma fixar julbordet. Omnomnomnom!
Välförtjänt vila efter julbordet.
Min charmanta lillasyster... Guuuu va säxit!
Dennis och Tove - lovely!
Jag tillsammans med en hysterisk liten tomte. Som svar på frågan om tomten hade snott min morgonrock fick jag:
"Harru problem ällä??!!"
Min älskade gamla vapendragare. Jag hittar inte ord, Sirocco...
Pappas katter inspekterar brasan.
Tre stjärnor på himlen GalenPanna... Lika begåvade som de ser ut faktiskt...
Se den underbara förvirringen hos min bror. Han och jag höll oss ungefär på samma nivå när vi spelade GalanPanna. Sen är det ju inte helt lätt att få platser som "BajaMaja" eller "Elektriska Stolen" - eller hur Dennis. Zlatan kan dra åt helvete med för den delen...
Lillsvågern och mammas blomarrangemang var de två finalisterna i Nyårsaftonens skönhetstävling.
Nej, Söderlunn - jag vet att du inte vill vara med på kort, men jag var ju tvungen! Ditt ansiktsuttryck utstrålar en sån underbar avsmak i Toves närhet!
Lilla hjärtat har blivit heltidsanställd pyroman på Knektvägen (till Dizzyz fasa, som låg under soffan halva natten). Johan hade raketer, Tove hade raketer, Daniel hade raketer och grannarna hade raketer så vi fick jobba hårt för att skjuta upp allt - därav askmolnet som kan liknas vid Eyjafjallajökulls utbrott.
Tankarna går just nu till min älskade morfar. Jag fick precis reda på att han ligger nedsövd i respirator på grund av en infektion som kroppen inte har orkat med själv. Skulle helst vilja vara hos dig och ge dig en stor värmande och stärkande kram! Du kommer att fixa det här med morfar, jag är säker på det!
En oväntad vändning...
Ibland tar vardagen lite oväntade vändningar. Det som skulle bli ett fridfullt och njutbart jullov med många långa, härliga skogspromenader övergick på ett par sekunder till ett trauma, som de så fint kallade det på Danderyds sjukhus.
Det var dagen efter sista tentan som jag och Johan fick genomföra den efterlängtade skoterpremiären. Jag ser alltid så mycket fram emot att få känna den karaktäristiska skoterlukten, höra det vassa ljudet som dämpas av snödynorna och känna adrenalinet forsa genom kroppen då vi burkar sådär lagom mycket i svängarna. I full mundering for vi fram över ett snöbeklätt Ljusterö, lyckligt ovetande om vad som komma skulle...
Det var efter en tid bakom Johan som jag själv valde att ta en tur. Det hör till sak att jag är avsevärt mer försiktig än min busiga sambo som tycks få små horn i pannan direkt snön kommer. Likväl var det någonting som hände. Någonting var inte som det skulle och vad detta någonting var lär vi aldrig heller få veta...
Vid vägens slut slog det stopp mot en tall. Trädet skållades och skotern gick i princip av. Bredvid skotern och tallen blev jag liggandes tills Johan hittade mig och efter att han hade förstått allvaret bar det av in till Danderyds sjukhus med extrainsatt, extra snabb färja. Enligt min morbror, som är gammal sjuksköterska i gemet, var skadorna precis så pass allvarliga att personalen på Danderyd blåste i stora hornet. Flera timmar senare – magnetröntgen, vanlig röntgen, gipsning och annat tillhörande krimskrams inkluderat – börjar mitt minne så sakta börja existera igen efter att ha gjort ett uppehåll på cirka tolv timmar. Det jag möts av är en bruten handled, ett igenbeckat öga, ett spräckt ögonbryn, en ordentlig hjärnskakning samt ett obrukbart högerben på grund av diverse mjukdelsskador. Men jag levde i alla fall…
Fram tills idag, elva dagar senare, har min koncentration varit förkastlig, närminnet sviktat och gånghastigheten legat på runt 1 km/h. Fram tills idag har min blåtira varit en blickfångare och mina syskon fått agera slavar åt sin handikappade storasyster. Men idag känner jag att min energi kommit åter. Jag känner att jag är tillbaka.
Visserligen kan jag ändå benämna tiden i Sunne som fridfull och njutbar men utan de många härliga skogspromenaderna och utan att kunna genomföra så mycket annat än enbart återhämtning.
Vad jag vill med detta inlägg är berätta för de som undrar att jag är ok! Jag vill dessutom säga ett stort och ödmjukt tack till alla stackars jävlar som fått hjälpa mig under dessa dagar. Tack till personalen på Danderyds sjukhus som jag (enligt uppgifter) snackat hål i huvudet på och tack till alla som på olika sätt gett fysiskt och mentalt stöd genom at finnas till och höra av sig.
Det värmer!
//Ninni
Jag - ett och ett halvt dygn efter olyckan. Tämligen indisponibel...
Jag, Sanna och Tove på julafton - 6 dagar efter olyckan. Ser liite mer representabel ut?
Staaackars skotern!
Rat-Race
Ingen har val kunnat undgå Råttan? Den omtalade, misstrodda, bejublade och rostiga Råttan… OM det mot förmodan ändå är någon som missat min livskamrat så följer här en liten beskrivning.
Råttan kom till mig i maj, detta år. Efter att ha snittat cirka 50 km/h från Sunne till Stockholm anlände äntligen syrran och plastfarsan, likt packade sillar, med underverket. Fulla av avsky mot dåliga bromsar och med lock för öronen som ett resultat av det höga varvtalet och dålig ljudisolering sladdade de in på parkeringen på Visirvägen och lämnade tacksamt över nycklarna till mig. Hon skulle bli min följeslagare under en hel sommar och det var hennes uppgift att ta mig från hemmet i Segeltorp till jobbet i Södertälje. Jag tvingade Björn att byta bromsar, tvingade Johan att dra handbromsen och att ha koll på motortemperatur och annat går numera på rutin…
Vi fäste oss vid varandra, Råttan och jag. Vi fäste oss så pass mycket vid varandra att vi beslöt oss för att hon skulle få stanna kvar tills döden skiljer oss åt (läs: tills Råttan hamnar på skroten).
Vi har varit med om mycket, Råttan och jag. Som jag bloggade om i somras har hon burit fem fullvuxna personer samtidigt som två tredjedelar av baksätet och lika mycket av framsätet var fyllt med packning. Hon har vägrat att starta vid Skärholmen C så jag, syrran och Herdis fick ringa efter starthjälp. Hon har sladdat på allmän plats med obehagliga påföljder. Listan kan göras lång…
Nu kommer dock snart domen. Den 22 december ska råttan besiktas. Under hela hösten har vi diskuterat fram och tillbaka vad som kan vara fel och, framför allt, hur det kommer att gå. Därför lägger jag nu upp det som en tävling på bloggen så alla ska få chans att satsa på utgången för min lilla röda sportbil.
It's a race! (citat från Rowan Atkinson's karaktär i Rat-Race)
Vi talar alltså om en vinröd Renault Clio från -95 som jag ärvt av min lillasyster. Bakluckan går inte att öppna på grund av rost, hon läcker minimalt (men ändå lite) olja och hon startar ibland, när hon har lust. Dock funkar allt lull-lull och jag lovar att göra mitt bästa för att hennes yttre skall glänsa den 22 december. Dessutom lovar jag att ta av rattmuffen samt även skickar Johan så han ska få genomföra besiktningen, allt för öka chasen för en gynnsam utgång. Hittills har följande satsningar gjorts:
Mamma – Råttan går igenom med bra att veta-anmärkningar
Johan – 2 tvåor
Jag vet att även Tove, Micke och Emil har satsat också men ni får påminna mig om hur ni har satsat… Kom igen! Lägg ett bud!
//Ninni
Skam den som ger sig...
Utvecklande, begränsande, frustrerande, motiverande, fascinerande, pressande…
Jag vet faktiskt inte hur den gångna terminen bäst kan beskrivas. Det enda jag vet just nu är att det är över. Att jag har klarat det och att det är över…
Jag antar att många av er, mina vänner, är trötta på mitt eviga dravel om hur mycket jag har att stå i hela tiden. Jag antar att mycket av den tid jag offrat på skola, jobb och återhämtning är tid som kanske kunde spenderats annorlunda. Under den här hösten har jag varit isolerad från både mig själv och min omvärld. Jag har varit trött och frustrerad på den börda som CSN har lagt på mig och många andra, jag har varit upprörd på mig själv och människor runt omkring mig och jag har känt mig ensam. Jag har slitit och känt martyrskapet växa inom mig…
Nu sitter jag tillslut hemma i soffan med en filt kring axlarna efter sista tentan för terminen. Chai-teet som jag hällt upp i en överdimensionerad kopp smakar fantastiskt och värmer mig. Snön yr utanför fönstret och verkar inte ha någon tanke på att sluta. Martina, Jason och Nour gör ett fantastiskt jobb med Musikhjälpen i P3 som ljuder non-stop från radion som jag fick från mamma i julklapp förra året. Jag tar en klunk av mitt te och njuter. Njuter av den kombination av stillhet, tomhet och eufori som enbart kan infinna sig efter sista tentan för terminen. Jag klarade det!
Utmaningar är motiverande och utvecklande, men de kan också vara frustrerande och påfrestande. För mig har den gångna terminen innefattat alla dessa komponenter och den har även upplevts som begränsande ur många synvinklar. Dock hoppas jag och tror att den i slutändan har gett mig lite mer kunskap om både mig själv och min omvärld.
Nu ligger ett välförtjänt jullov framför mina fötter och faktum är att det är det sista jullovet någonsin! Jag ska utnyttja det väl och umgås så mycket jag kan med nära och kära. Ska dessutom unna mig själv att lägga till på bloggandet – något som frigör mig och får mig att tänka till. Om ett år tar jag examen…
//Ninni
PS. Låten som får bli signatur för det här inlägget och som jag även önskade från Musikhjälpen är Good Riddance med Green Day. Önska en låt du med och hjälp till att stoppa handeln med barn!
Increase ability by daring
Jag är inte feg. Inte vanligtvis. Jag är inte orolig för hur folk ska uppfatta mig, är inte blyg när jag träffar nya människor och är oftast ganska nöjd med hur jag tacklar obekväma situationer. Jag känner mig relativt bekväm med mig själv i de allra flesta fall helt enkelt…
Dock är det är det en typ av tillfällen som har gjort mig nästintill skräckslagen. Det kan låta så fånigt, men jag har – ända sedan min småskolelärare Kristina försökte traggla cat, house, "my name is" och "I am, you are, he she it is" med mig och mina klasskamrater – varit uppenbart rädd för att använda min engelska. Jag har dragit mig för att hamna tillsammans med människor som inte kunnat prata svenska och om jag ändå tvingats in i dessa situationer har jag sett till att ha med mig någon som kan föra min talan.
Givetvis har denna fobi begränsat mig på så sätt att jag missat många intressanta situationer, intryck och människor. Det har begränsat mig och sänkt min annars starka självkänsla.
Den sista tiden har jag dock, allt mer frekvent, tvingats in i situationer där min engelska är nödvändig och där det inte funnits någon återvändo. Jag har märkt att dessa situationer påverkat mig starkt och att jag faktiskt vågat pröva mina vingar. Det har varit försiktiga vingtag och samtidigt som jag tror att dessa inte ska orka bära mig, att jag faller, så visar det sig att jag flyger fritt. Givetvis är det ingen prestigefull uppvisningsflygning men vingarna för mig åtminstone uppåt och bär mig! Jag både vågar och kan!
Idag blev jag sittande ensam med en italienare som är otroligt social – obehagligt social för mig som fortfarande inte tror att jag kan prata engelska. Jag bidrog ändå så gott jag kunde till konversationen och försökte fokusera på vad jag sa istället för hur jag sa det. Det mest intressanta i denna händelse var ändå min påföljande reaktion då jag sedan blev ensam igen – likt en liten hundvalp som nyss lärt sig sitta på kommando viftar jag hysteriskt på svansen och tycker mig vara den mest framgångsrika i hela världen! Sakta men säkert börjar jag komma över min fobi och ser världen med nya ögon. Ordförrådet och grammatiken är fortfarande kass men jag har börjat inse att det, även här, är en fråga om vilja och mod.
Jag är inte feg!
//Ninni
Nu ska jag ta mitt pick och pack och åka till Värmens land. Lyckliga, lyckliga mig!
Musikhjälpen 2010
WOHO! Årets programledare för Musikhjälpen i P3 är nu avslöjade och det kommer sannolikt att bli en kanonvecka med det uppmärksammade insamlingsprogrammet även i år! Jason är ju en veteran från förra inlåsningen och har visat sig vara en otroligt varm och hjärtlig människa. Nour är en intelligent och storsinnad ifrågasättare och, av mig, en omtyckt glädjespridare. Sen har vi ju allas vår Martina från Morgonpasset i P3 – en programledare av rang!
Programledarna för Musikhjälpen 2010 (bild lånad av musikhjälpen.se) -
Jason "Timbuktu" Diakté, Nour El-Refai och Martina Thun.
Jag kommer väl ihåg förra året då jag och Johan hade en hel veckas adventsmys och pyssel med tonerna och rösterna från Musikhjälpen i bakgrunden. Kombinationen av julens hjälpsamma och öppenhjärtliga sinnelag i åtanke tillsammans med alla generösa människor som ringde in till programmet, fich det mig att känna mig otroligt varm och glad.
I år kommer fokuset att vara trafficking, vilket även de insamlade pengarna kommer att gå till. Asså, jag menar att bekämpa trafficking. Inte till trafficking. Äsch, ni fattar…
Lyssna på Musikhjälpen i P3 den 13-19 december, önska en låt och skänk en slant till offer för trafficking.
//Ninni
♫ Fortsätt simma, fortsätt simma... ♪
Jag sitter i skolan och väntar på information om CSN-regler från kansliet. Väntetiden skulle kunna upptas av plugg men jag väljer istället att passa på att ta upp bloggandet igen som en stunds flykt… Även om tiden jag lägger ner på studier har minskat sedan de sista tentorna för två veckor sedan, känner jag mig fortfarande otroligt trött på pluggande, grupparbeten, komplexa beräkningar och massiv amerikansk kurslitteratur (där författarna får betalt för antal ord istället för kvalitativ text). Inte nog med att CSN’s kravbrev hänger mig i hasorna så känner jag verkligen att skolans krav sluter sig allt hårdare kring mig som ett resultat av det som kallas Master of Science och som är de sista åren av civilingenjörsutbildningen. Jag är trött på att prestationer som inte berör någon annan än mig själv och jag ser verkligen fram emot att istället få gå ut i världen och göra nytta med mina kunskaper.
För att citera Mamma (som i sin tur citerar den förvirrade kirurgfisken Doris i Hitta Nemo) så är det bara att fortsätta simma som gäller. Håll huvudet ovanför vattenytan och
♫ ♪ Fortsätt simma, fortsätt simma ♪ ♫…
I sådana här perioder uppskattar man verkligen det liv och den trygghet man annars har och som därigenom ger möjlighet till återhämtning och ventilation av positiv energi. Återhämtningsperioder som man kan leva på länge och som man kan tänka tillbaka på under skolans tunga dagar. Jag har haft en helmysig helg och lugn helg – med städ, Alla Helgona-besök vid graven och besök av Linda på lördagen följt av en långpromenad, bilstädning och omplantering av blommor på Johans jobb på söndagen.
Livet är bra härligt när man får uppleva det i all sin enkelhet!
//Ninni
En nytvättad råtta med vinterpupper och rattmuff (e.g råttmuff...)
Ingången till Hjärtats butik har fått en höst- och vinterlook.
Är det någon som vet vad buskhelvetet heter så vill jag och Linda gärna ha reda på det!