Ninni - life on a stick

Efter att ha ridit Malvasia på lördagmorgon blev jag samma eftermiddag istället tilldelad en brun häst med bakåtstrukna öron och rädd blick - en häst omnämnd som Fulmine (på svenska betyder det "Blixten" vilket Francos symbol även skvallrade om). Fulmine var dock allt annat än vad hans namn antydde. Denna stackars valack hade tydligen blivit grovt misshandlad i sitt tidigare hem och trots en varm hand från Franco har Fulmine fortfarande en lätt avsmak för människor vilket på något sätt är ett försvar för hans tendenser att bitas och sparkas vid rykt och sadling. Även om dessa tendenser generellt inte utgör något problem för mig utan är tvärtom en utmaning i att få förtroende så var jag fortfarande inte helt nöjd med Francos val. Att sitta på Fulmine var som att rida en sten utan någon som helst sensitivitet eller eftertänksamhet och är det något jag har svårt för när det gäller hästar så är det just det - avsaknad av intresse och känsla för feeling. Att rida denna valack i en vecka var inget för mig, det insåg både jag och Franco. Däremot jobbar dock jag och Fulmine numera på att ändå bli goda vänner då jag vid varje ridtillfälle hjälper hans nya tyska ryttare att rykta och sadla. Hon, som är grön med hästar, slipper vara rädd och jag blir boostad av att kunna vara till hjälp.