En liten men betydande tår
Det var ett äventyr som jag länge sett fram emot och jag hade många illusioner om hur veckan skulle se ut. Hur jag varvade härliga ridturer med skrivande och läsande i solen och sällskap av bara mig själv och ingen annan. Det skulle bli en avslappnad vecka med mycket välbehövd sömn och tid att tänka. Som du kanske förstått ha de hela blivit något helt annat - långt ifrån vad jag kunnat drömma om. Av de tre böckerna jag tog med mig har jag läst 20 sidor, blogginläggen - som jag hade hoppats skulle bli flera per dag - har uteblivit flera dagar och ensamhet är uppenbarligen ingenting man sysslar med i Italien (eller åtminstone inte på Vallebona). Jag sitter nu vid "sörvägga" vid stallet i solen och skriver. De flesta av de andra gästerna har åkt och inne från stallet hör jag hovslagaren arbeta febrilt under hästarnas enda lediga dag. Jag erkänner att det är känslosamt. En liten men ack så betydande tår håller på att lämna mitt öga och jag tänker tillbaka på allt de fantastiska jag fått uppleva. Intrycken och upplevelserna håller på att spränga mig och jag har ingen aning om var och hur jag ska börja mina berättelser. På ett märkligt sätt har jag ändå fått den välbehövda tiden för mig själv även om den uppenbarat sig på ett annat sätt än vad jag kunna tro. Mycket har jag att tacka de 24 timmarna i sadeln för och även om det varit mycket småprat även då har jag mestadels av tiden valt att sjunka in i mina egna tankar som ackompanjerats av det rytmiska ljudet av Aramis hovar. Ritterna har däremot varit intressanta stundtals. Förutom ett märkligt ridlandskap som är betydligt mer lämpat för bergsgetter än för hästar, i och med de stora höjdskillnaderna, har vi fått uppleva en hel del. Inte minst gårdagens sextimmarsritt satte sina spår på såväl hästar som ryttare. Efter halva tiden knöts hästarna fast i varsitt träd för att vi, under några timmar, skulle få i oss lite mat och ett dopp en lämpligt placerad pool. Har aldrig varit med om att lämna hästar helt utom synhåll på det sättet tidigare men uppenbarligen var det inga som helst problem. Badet var välbehövt i den gassande solen och sannolikt var det räddningen för att klara vägen tillbaka. De tidiga morgnarna och de sena kvällarna har varit fantastiska men satt sina tydliga spår. Eftersom jag inte velat missa något av det har tröttheten tagit ut sin rätt såhär i slutet av veckan. Hursomhelst så är de ok... Sova kan jag göra någon annan gång... Med skavsår på sittbenen, getingstick, blåmärken och en stukad stortå lämnar jag nu Vallebona med ett leende upp till öronen. Jag har bestämt mig för att inte säga hejdå till detta paradis eftersom jag med all säkerhet kommer tillbaka.
Oasen på andra sidan dalen
Promenerar man ner i dalen nedanför Vallebona, längs den långa välkända galoppstigen vid sidan av en av de många (och numer mycket omskrivna) olivlundarna, förbi den gamla väderkvarnen, genom allén av prydliga barrträd av okänt slag och upp på nästa höjd så kommer man så småningom till värdparets bostad. Det ligger lika fint beläget med utsikt över dalen, men är ändå mysigt undangömt i den lummiga grönskan. Jag förstår verkligen att det är en oas för familjen som annars är ständigt omringade av frågvisa semesterfirare. I min värld upplevs det därför som tämligen märkligt att man valt att placera gårdens enda pool intill denna oas - något som givetvis inte undgår gästerna på Vallebona som gladeligen tar sig et svalkande dopp när solen gassar som mest (och ingen ridtur är planerad givetvis). Återigen fascineras jag av familjens gästfrihet som ser poolens placering som allt annat än ett problem och där Franco gärna skjutsar fram och tillbaka i sin fyrhjulsdrivna slitna Nissan-pickup när han ändå ska åka hem varje dag för en siesta efter lunch. Givetvis tackade jag för erbjudandet om skjuts men föreslog ändå en promenad i det fina vädret - det är ju ändå bara ett par kilometer att gå och jag vet ju hur man tar sig dit. Flera gånger har ju huset pekats ut och dessutom har vi ridit förbi där vid ett flertal tillfällen. Förslaget nedslogs med stora protester och argument om att det faktiskt är 35 grader varmt och att de kanske hade varit ok om marken hade varit platt. En promenad var alltså inte att tänka på - något som jag annars hade sett fram emot. Däremot skulle den svenska familjen, som anlände två dagar tidigare, inte rida igår eftermiddag och det föll sig därför bra att jag kunde åka med dem. Den lilla hyrda Citroënen höll på att dö uppför backarna med tillslut fick vi ändå vårt svalkande dopp. Det var skönt att komma iväg från ridkläderna ett tag och - likt en riktig svensk på semester - ligga och steka i solen. När jag kom hem tillbaka till Vallebona kunde ja däremot inte hålla mig längre utan skuttade i ridkläderna igen och gick till stallet för att hjälpa till med de jag kunde. Stallet ha verkligen blivit som en drog här nere!
Värmland tar över världen
Jag säger som Douglas Adams i hans bok "Liftarens guide till galaxen": sannolikheten att möta en person från Sunne på den toscanska landsbygden är ungefär lika stor som att en kula skulle lossna från ett kullager på en Boeing 747 och landa på en majonäsmacka. Eller ja - det där med Sunningar i Toscana var självfallet inte något som fanns med i boken, men du förstår nog vad jag menar... Anledningen till denna jämförelse är givetvis att det är just det som hänt. Hittills har jag varit omgiven av exempelvis holländare, schweizare, engelsmän, italienare (såklart!), japaner och tyskar medan skandinaverna har lyst med sin frånvaro. Det gick till och med så långt att jag planerade att ta en snabbkurs (och då menar jag SNABB kurs) i italienska eller tyska för att säkra kommunikationsvägarna. Då, helt plötsligt, dök en svensk familj upp sent igår kväll och när jag började småprata med dem visade det sig (tro det eller ej) att frun i familjen var född och uppväxt i just Sunne. Märkligt det där... Vet inte ens om jag har någon lust att börja rota i gemensamma kontakter. :-) De brukar alltid säga att "vart man än sig i världen vänder möter man en ekshäring" men sunningar är bannemig sällsynta world wide! Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Det enda jag vet med all säkerhet är att nu njutit färdigt av min siesta (italiensk översättning saknas) och ska nu ut på ännu en ridtur!
Franco och konsten att hitta ett vinnande team
Hästar var det ju ja... Hästarna som faktiskt är den stora anledningen till att jag upptäckt denna fantastiska plats. Jag ska försöka beskriva mina nya bekantskaper med våra fyrbenta vänner så gott det går men på grund av avsaknaden av radbrytning (i kombination med att detta tenderar att bli ett långt inlägg) har jag valt att dela upp beskrivningen av hästarna i flera inlägg. Läs uppifrån och ner - det vill säga börja här och avsluta med inlägget som benämns som Aramis. Orkar du dock inte läsa alla mina uppsatser så föreslår jag att däremot att du går direkt till inlägget om ovannämnda.
Varje middag går Franco, gårdens hästkarl, runt till samtliga gäster och diskuterar önskemål inför nästkommande dag - om och isåfall hur och var man vill rida och givetvis även om hästen man hittills haft har varit till belåtenhet. Samma sak händer sedan vid luncherna där eftermiddagens ridpass planeras.
När jag kom till Vallebona trodde jag inte att jag skulle rida förrän på söndagen (eftersom jag anlände en dag tidigare) och att lördagen således skulle vara lugn. Redan vid första middagen på fredagskvällen började jag och Franco dock diskutera förväntningar och om jag ville var jag välkommen att delta redan på lördagens turer (ett erbjudande som jag givetvis inte tackade nej till). Informationen som följde var att hästarna tas in halv åtta på morgonen för fodring och iordningställande inför förmiddagsturen. Vill man är man givetvis välkommen att delta men annars är det bara att komma ner och hämta sin häst efter frukost.
Jag blev inför första tillfället tilldelad en häst som Franco omnämnde som Malvasia.
Malvasia
På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt, hoppade i ridjeansen och spatserade förväntansfullt ner till stallet (givetvis vid halv åtta). Sakta gick jag genom den långa stallgången och beskådade hästarna samtidigt som jag försökte leta efter rätt namnskylt. Chicca, Desiderio, Primavera, Crillo... och där var hon tillslut! Malvasia visade sig vara en äldre liten brun quarterdam som inte gav mig särskilt mycket uppmärksamhet när jag klev in hos henne i spiltan. Jag kunde se och först hennes åsikter om "ännu en ny människa som ska rida mig" och att hon gjorde som hon brukade - det vill säga tog emot den nya gästen med en vänlighet men utan vidare engagemang. Ridturen gick så småningom i samma anda. Malvasia gjorde exakt som hon blev tillsagd med åsikter varken för eller emot. På detta sätt tillät hon mig fullt ut att njuta av omgivningen vilket gav mig ett tillfredsställande första intryck av naturen (tack, Malvasia!). Ganska snart insåg dock både jag och Malvasia att vi inte var skapta för varandra då jag hade för höga krav och hon för låga ambitioner. (Det var dessutom tur att jag inte fastnade för henne eftersom det dagen efter visade sig att min nya rumskompis inte tänkte sätta sig på någon annan än Malvasia. Detta eftersom det var hästen som hon hade haft året innan och att hon dessutom hade köpt en hel kasse med äpplen till sin älskling. Suck...)
Francos symbol för Malvasia var "tummen upp". Trygghet och stabilitet är något som ofta premieras har jag märkt...
Fulmine
Efter att ha ridit Malvasia på lördagmorgon blev jag samma eftermiddag istället tilldelad en brun häst med bakåtstrukna öron och rädd blick - en häst omnämnd som Fulmine (på svenska betyder det "Blixten" vilket Francos symbol även skvallrade om). Fulmine var dock allt annat än vad hans namn antydde. Denna stackars valack hade tydligen blivit grovt misshandlad i sitt tidigare hem och trots en varm hand från Franco har Fulmine fortfarande en lätt avsmak för människor vilket på något sätt är ett försvar för hans tendenser att bitas och sparkas vid rykt och sadling. Även om dessa tendenser generellt inte utgör något problem för mig utan är tvärtom en utmaning i att få förtroende så var jag fortfarande inte helt nöjd med Francos val. Att sitta på Fulmine var som att rida en sten utan någon som helst sensitivitet eller eftertänksamhet och är det något jag har svårt för när det gäller hästar så är det just det - avsaknad av intresse och känsla för feeling. Att rida denna valack i en vecka var inget för mig, det insåg både jag och Franco. Däremot jobbar dock jag och Fulmine numera på att ändå bli goda vänner då jag vid varje ridtillfälle hjälper hans nya tyska ryttare att rykta och sadla. Hon, som är grön med hästar, slipper vara rädd och jag blir boostad av att kunna vara till hjälp.
Aramis
Vid lördagens middag fick Franco återigen återgå till ritbordet och hade efter det skrivit ett nytt hästnamn vid sidan av mitt eget namn. Den här gången var det Aramis - en häst vars symbol var ett öga, vilket jag inte för mitt liv kunde förstå vad det betydde. Hursomhelst visade det sig dock att denna häst var som gjord för mig och söndagens tur blev fantastisk! När jag vid kommande middag försökte förklara hans awesomeness för mina vänner runt bordet tyckte alla att de var roligt att jag tillslut hittat rätt. Jack - en pensionär från England som för övrigt har besökt Vallebona flera gånger per år i 14 års tid - nickade förstående och tyckte att jag och Aramis var ett vackert par. Reino däremot - min bordsgranne som dessutom jobbar på gården - bara log och sa "Doesn't all girls like bad boys?!". Det var ett uttalande som förmodligen stämde onödigt bra vid just detta tillfälle och som fick mig att skratta gott.
Aramis är en ståtlig och oförstörd ung valack (bara fem år gammal). Hans glänsande fuxfärgade hårrem och breda bläs ger ett majestätiskt intryck som jag på en gång föll för. När jag tidigt på söndagsmorgonen kom för att sadla honom för första gången gav han mig sin fulla uppmärksamhet med spetsade öron och ett vänligt och ömt buffande med mulen. Jag blev som en liten flicka på nytt och förälskade mig en denna vackra och kärleksfulla gentleman.
Väl ute i skogen visade sig Aramis vara känslig och lyhörd. Han reagerade fullt ut på mitt minsta kommando i både skritt och trav. Vid en vidsträckt vinodling stannade dock vår guide upp och jag förstod direkt att det var dags för vår första galopp. Guiden bekräftade detta, manade på sin häst och jag gjorde detsamma med Aramis. Med ett lätt tygeltag höll jag till en början in honom i en rund och kort galopp. Han förstod mig och höll igen så gott han kunde även om jag kände hans enorma styrka under mig och att han egentligen inte ville annat än att öka steget och hastigheten. Efter att ha fått bekräftelse att jag hade kontroll lättade jag på sitsen och tygeltaget för att låta honom löpa vilket var som att släppa en bomb... En mer explosiv individ har jag aldrig varit med om! Lekande och sprudlade seglade han uppför vinodlingen och jag kan för mitt liv inte först hur de går att kombinera bocksprång med en sådan hastighet. Aramis lyckades trots allt med det...
Ung och oförstörd är han denna fantastiska skapelse. En bad boy och en eye catcher som vet hur han ska fånga flickornas uppmärksamhet. Nu vet jag precis vad Franco menade med ögat som symbol för Aramis. Ingen kunde väl ana att jag skulle falla så hårt för yngre pojkar... :-)
Inte alltid som man vill
Ber om ursäkt för att radbrytning inte är och kommer vara något som existerar i inläggen under denna vecka. iPaden har inte lärt sig det (eller så är det jag som inte lärt mig den förbaskade iPaden...)
Vyer likt en bedårande målning
Jag har helt uppenbart hamnat på den vackraste platsen jag någonsin besökt. Olyckligtvis har jag dock begränsade möjligheter att förmedla bilder men ska göra ett försök att lägga upp några halvtaskiga och snabbt tagna foton från mobilen så småningom. Av samma anledning vill jag istället försöka beskriva mina upplevelser med ord.
Vallebona - som är namnet på gården som utgör min hem under denna vecka - ligger högt beläget på den toscanska landsbygden. Med 340 meter över havet är utsikten över grannskapet mer än förträfflig. Prydliga vinodlingar och lummiga olivlundar syns på långt håll breda ut sig genom dalar och höjder i fjärran. Det är just sådana variationer - höjdskillnader och skiftande gröna kulörer - i kombination med små, pittoreska gårdar i blekgult sten och små, slingrande asfaltsvägar (där möte bilar emellan inte är tänkt) som gör det hela oemotståndligt och rofyllt på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
Att dessutom få möjlighet att uppleva de romantiska vyerna till häst ger ytterligare dimensioner genom dofter och att få känna närheten till landskapet. Lukter från - för mig - främmande blommor övergår till välkända örtdofter från oregano och timjan (det bör nämnas att jag lyckades förväxla ett - som jag trodde - brännässelsnår med vildväxande oregano). Allt harmoniserar så väl i den annars så klara luft som uppstår tack vare höjden.
Vallebona är en lugn och familjär hästgård som drivits för gäster av samma par i över 20 år. Många av de andra gästerna jag möter är "stammisar" som, enligt de själva, kommer så ofta de kan vilket skvallrar om den trivsel som finns här. Boningshuset är gammalt och givetvis i blekgult sten med murgröna som klättrar längs fasaden. Vinet vi dricker är från granngården och maten är typiskt italiensk och ett himmelrike för pastaälskare! Jag måste medge min förvåning vid första middagen där jag hade lyckats äta mig mätt och belåten på de dubbla pastarätterna som serverades när jag sedan insåg att det serverades mer än "bara" pasta. Hade helt förträngt de italienska sederna som aldrig består av bara en rätt men har numer lärt mig att Vallebona alltid serverar en så kallad secondo piatto bestående av kött och välsmakande grönsaker efter pastan som är primo piatti. Detta både till lunch och middag. Till middag serveras även il dolce som är en efterrätt. Vi får väl se hur det går att komma i ridjeansen i slutet av veckan...
Jag tittar mig omkring... Nere i paddocken är det full rörelse med lektioner. Bredvid mig sitter en av gästerna och läser en bok (som med all sannolikhet är en deckare på tyska :-)). Sonen i huset sitter på terassen och röker med sin svåger och hans lilla valp har fullt upp med att brottas med en pinne bredvid honom. Från köket börjar de välkända dofterna komma. Hoppas kokerskan Liza snart är klar med maten..
Det var längesedan jag var såhär avslappnad...
Själv, men inte ensam, påväg till Toscana
Jag gör ett litet men tappert försök att starta någon form av bloggande. Det kanske är tillfälligt men det känns ändå som en del av den helande resa som jag gett mig in på. Första inlägget är egentligen redan skrivet dagen innan, men på grund av brister i de italienska kommunikationsmöjligheterna väljer jag att ändå publicera det lite senre.
Ni ska få följa med mig på ett - för mig - otroligt spännande äventyr på den toscanska landsbygden. Ett äventyr som i huvudsak utspela sig på hästryggen. Ett äventyr som jag länge sett fram emot!
I skrivande stund sitt jag med mitt anteckningsblock på Fiumicino - flygplatsen i Rom. Chocken över att vara helt alena i ett främmande land har - tro det eller ej - ännu inte i funnit sig och märkligt nog känner jag mig inte ensam. Det kan vara så att jag har mina nyfunna vänner att tacka för avsaknaden av den resångest jag annars förväntade mig. Redan på flyget hit till Rom träffade jag nämligen svensk-italienaren Antonello och hans tvåårige son Adrian som var ett bra flygsällskap och som gav mig tips om både sevärdheter i Toscana och glassbarer på Fiumicino. Ett hjärtligt men kort möte med människor som jag önskar all lycka på sin fortsatta resa till farmor på Italiens östkust.
Trött i fötterna (och givetvis med fel skor) sitter jag nu med en varm chiabatta och ett efterlängtat och svalkande glas Pinot Bianchi framför mig på ett flygplatsfik som inte kunde kännas mer italienskt. Klyschan är total och det finns ingenting jag för stunden kunde önska mer! Glassbaren hittade jag aldrig på den överdimensionerade flygplatsen men eftersom jag inte vet vad jag missat så kändes det inte som någon större förlust...
Med bara ett par timmars väntan kvar tills jag återigen är uppe i luften påväg till Florence känner jag förväntningarna sprudla i hela kroppen. Detta är ett äventyr jag länge sett fram emot!
Flyt!
Ibland infinner sig känslan av att glida runt på ett bananskal! Eller ja – vilken annan friktionsfri frukt som helst som lämpligt kan beskriva situationen. Igår var en sån dag – en dag vars huvudsakliga ljusglimtar kan beskrivas i följande tre punkter:
Sparat (tjänat?) en femhundring: Dagen började med att jag inte kunde hitta mitt nytankade SL-kort och drog slutsatsen att jag måste ha tappat det dagen innan på väg hem. Bitterheten över denna start på dagen gjorde att jag bad Stockholms kollektivtrafik dra åt helvete. Istället för att ta bussen valde jag att sätta mig i en timmeslång kö tillsammans med Råttan – ett otroligt rationellt drag tyckte jag då. När jag sedan berättade för mina pluggkompisar att jag tappat kortet började de dock babbla om möjligheter till förlustanmälning om man hade sitt kortnummer – något som jag givetvis inte hade antecknat någonstans! Fuck…
Väl hemma igen rotade jag igenom varenda gammal väska och jacka i jakt på något som kunde likna ett kortnummer. Tro det eller ej – men tillslut lyckades jag dock hitta ett gammalt kvitto med den sifferkombination jag sökte. Detta gjorde att jag kunde registrera kortet, förlustanmäla det och be SL skicka ett nytt. De 490 kr som jag hade betalat för kollektivtrafiken dagen innan hade inte gått förlorade! Woho!
Klarat tentan: I två dagars tid har jag och min pluggkompis Tinta uppdaterat KTH-portalen i hopp om att tentaresultaten till kursen Dynamics and Motion Control tillslut kommit in. Vetskapen om att vi inte ville möta ett eventuellt underkänt resultat fanns där, men nyfikenheten var för stor för att kunna låta bli att titta! Det bör tilläggas att jag aldrig haft så stor ångest inför ett tentaresultat någonsin och det mest troliga var att jag snubblat på mållinjen och inte klarat denna sista tenta…
En bit in på eftermiddagen stannade Tinta upp. ”Det har kommit nu…” sa hon och smålog. Det visade sig att hon hade klarat sig men själv vågade jag inte kolla förrän jag kom hem. Risken att jag skulle börja snyfta över ett F (underkänt) var ju ändå ganska stor… I bilen på väg hem vågade jag dock uppdatera resultaten och möttes av ett godkänt betyg (utan någon som helst marginal). Jag har nog aldrig någonsin blivit så glad över ett skitbetyg! Woho!
Pengar kvar: I två månaders tid har existensminimum varit inom räckhåll. På grund av olyckan i december har jag inte kunnat jobba och att enbart leva på CSN i Stockholm är nästintill omöjligt. Att betala räkningar har varit ångestladdat och följts av att vända på varenda krona för att klara sig månaden ut. Igår funderade jag länge på om jag verkligen skulle sätta mig med ångestprojektet att betala räkningar, som jag hade planerat att göra. Jag menar – det skulle ju vara tråkigt att ta udden av den positiva stämning som kommit av tidigare händelser under dagen.
Efter många om och men satte jag mig ändå framför datorn. Det skulle dock visa sig att lyckan var med mig även i detta avseende! Tack vare att jag kunnat börja jobba igen har jag monetär marginal denna månad! Woho!
En stor lättnad och en gigantisk skjuts framåt! Jag tvivlar på att denna dag bjuder på samma resa, men det gör ingenting – gårdagen kan jag leva på länge! Nu ska jag försöka lära mig realtidsprogrammering. Wish me luck!
//Ninni
ett paradigmskifte av rang!
Jag befinner mig i en brytpunkt. Ett paradigmskifte som tvingar mig vidga mina vyer och utmana mina tankebanor. Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande.
Förra veckan var det återigen tenta-period. Som så många gånger förr laddade jag på ett sätt som med åren visat sig vara gynnsamt. De väl rotade ritualerna kring examinationen har med tiden blivit heliga och innefattas bland annat av en promenad innan skrivtillfället, lämplig matsäck som inte stör de andra studenterna (genom exempelvis prasslande och knastrande), tidig ankomst till tentasalen samt ett alldeles för omfattande förråd av pennor i olika färger. Som så många gånger förr blandades mitt självförtroende upp av ett lätt nervöst pirr i magen och fokus på uppgiften.
Dock var situationen lite annorlunda nu är tidigare tenta-perioder. Vetskapen om att detta kunde vara den sista prövningen av detta slag någonsin gjorde nog att nervositeten tog överhand och utmanade min koncentration. I detta nu inväntar jag fortfarande resultaten och hoppet är ändå stort att jag klarat mig igenom även denna prövning…
Det är med en känsla av befrielse och beslutsamhet som jag nu entrar en ny värld. En vardag som inte längre är styrd av uppsatta läromål och tydliga prestationskrav. Det regelverk och de riktlinjer som tidigare satts av min utbildning gäller inte på samma sätt längre och det är upp till mig själv att forma mitt fortsatta liv och skapa min egen framgång. Omställningen är svår – det har varit så enkelt att bara försöka leva upp till externa krav och följa strömmen, men helt plötsligt är det inte upp till någon annan än mig själv att definiera och forma de egna läro- och prestationsmålen.
I fredags fick jag ett telefonsamtal – ett samtal som tydliggjorde detta oundvikliga paradigmskifte som tidigare enbart funnits med i bakhuvudet. Vi kan kalla honom ”mentor”, han som ringde igår. En eftertänksam och klok individ som jag lärde känna som en av mina chefer under min praktik på Scania förra sommaren och som nu ringde för att diskutera mitt ex-jobb. På något sätt utmanade han mina tankar, ifrågasatte mina val och rubbade min situation. Han fick mig att inse och förstå att jag nu behöver göra en kraftsamling för att tydliggöra och slå mig in på den väg jag faktiskt vill gå. Det val av ex-jobb jag nu ska göra kommer antagligen att mappa in min fortsatta karriär, vilket gör att det känns viktigt och stimulerande.
Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande. Ingen kommer att ta några beslut åt mig, bära mig eller sopa vägen där jag går. Vilken fantastisk möjlighet till självförverkligande!
//Ninni
Nu kickar vi igång maskineriet!
Det har varit en märklig tid… Sedan förra blogginlägget blev min morfar sämre och jag valde att återigen bege mig av till Värmland för att få hälsa på honom och vara nära. Lyckligtvis togs han ur respiratorn redan samma dag jag kom och det verkar bli ett lyckligt slut även denna gång… Givetvis har han fortfarande en lång väg att vandra men ljuset i tunneln har uppenbarat sig – om än ett relativt otydligt ljus än så länge…
Efter allt som har varit känns det nu skönt att påbörja en ny termin i skolan. En möjlighet ges att komma in i någon form av vardag och jag slipper därmed fokusera på företeelser som inte går att påverka… Dock känner jag mig tämligen segstartad och är tacksam över att ett enda möte varit inplanerat denna vecka.
Mötet, som ägde rum igår, var för vårens stora projekt Spiros i vilket jag har fått möjligheten att delta. Tillsammans med en bunt doktorander i bland annat mekatronik, kemi och elektroteknik samt några andra mastersstudenter ska vi vidareutveckla en urban concept car som går under namnet Spiros. Denna bil skall vi sedan tävla med vid Shell Eco Marathon som hålls i Tyskland vid EuroSpeedway Lausitz Racing Circuit i slutet av maj.
Jag är otroligt taggad för det som ligger framför mig även fast det är högst oklart vad jag kommer kunna tillföra. Jag och mina pluggkompisar Christina och Patrik har blivit någon form av projektledare för alltihop, vilket i första hand grundar sig på att vi inte kan mäta våra tekniska förmågor med doktorandernas. Dock ska vi tillsammans även försöka utveckla någon form av bränslereglersystem. Vi får se vart det slutar…
Än så länge känner jag mig dock väldigt lost, vilket även tydliggjordes på mötet igår. Det är allt från bränsleceller till suspension systems som de andra teammedlemmarna pratar om och det känns som jag åtminstone vill ha en övergripande koll på de olika delarna. Jag har ingen aning om var jag ska börja informationshämtningen. Därför väljer jag att blogga istället…
Mer info om Spiros lär komma eftersom jag förmodligen kommer at bosätta i någon form av labb hela våren. Dessutom ska jag ta bort det förbannade gipset på tisdag och därefter få börja rida Johnny igen. Allt känns härligt och jag har återfått min energi. Nu kickar vi igång maskineriet!
//Ninni
Soon it's you and me, honey!
Lugnet efter stormen
Under flera dagar har jag försökt lokalisera mig själv. Försökt sätta ord på min situation och en ogripbar, abstrakt känsla inom mig. Denna känsla bidrar med en sinnestämning som är långt från det jag annars benämner som mig själv. En sinnesstämning som tillåter mig själv att sätta mig ner och bara vara. Inte agera, inte reagera och inte aktivt analysera och påverka utan bara vara.
För på något konstigt sätt känner jag mig nollställd. Inte melankolisk. Inte ensam. Inte nedstämd. Bara nollställd och lugn…
Måhända denna känsla har något med olyckan att göra, för det har suttit i sedan dess. Kanske kan det också ha med ledigheten att göra, för även jullovet har ju så passande funnits med sedan dess. Jag vet inte…
På många sätt är lugnet väldigt skönt och förmodligen ett nödvändigt ont för återhämtning. Jag trivs med situationen just nu och jag kräver ingenting av varken mig själv eller andra. Dock lite märkligt och på något sätt obehagligt för en sådan som mig som behöver tempo och min egen sprudlande attityd för att ta mig framåt. För en gångs skull kräver jag dock inte av mig själv att ta mig framåt – jag behöver landa och bara vara.
Eftersom jag har svårt att hitta de orden jag söker, väljer jag istället att sammanfatta mina två veckor i Sunne med bilder…
//Ninni
Försökte få Sanna att öppna ögonen på ett kort eftersom hon har en obotlig förmåga att blunda. Så här blev resultatet efter många om och men...
Underbara älskade...
Pappa och Sanna (som blundar igen...)
En klassiker - mysfrukost hos familjen Frykman-Larsson-Wieslander! Två fel på denna bild är dock:
1.Frukosten förtäres vanligtvis i sängen.
2. En liten hund brukar närvara när det vankas frukost. Vart fasen är Dizzy?
Vår överambitiösa mamma fixar julbordet. Omnomnomnom!
Välförtjänt vila efter julbordet.
Min charmanta lillasyster... Guuuu va säxit!
Dennis och Tove - lovely!
Jag tillsammans med en hysterisk liten tomte. Som svar på frågan om tomten hade snott min morgonrock fick jag:
"Harru problem ällä??!!"
Min älskade gamla vapendragare. Jag hittar inte ord, Sirocco...
Pappas katter inspekterar brasan.
Tre stjärnor på himlen GalenPanna... Lika begåvade som de ser ut faktiskt...
Se den underbara förvirringen hos min bror. Han och jag höll oss ungefär på samma nivå när vi spelade GalanPanna. Sen är det ju inte helt lätt att få platser som "BajaMaja" eller "Elektriska Stolen" - eller hur Dennis. Zlatan kan dra åt helvete med för den delen...
Lillsvågern och mammas blomarrangemang var de två finalisterna i Nyårsaftonens skönhetstävling.
Nej, Söderlunn - jag vet att du inte vill vara med på kort, men jag var ju tvungen! Ditt ansiktsuttryck utstrålar en sån underbar avsmak i Toves närhet!
Lilla hjärtat har blivit heltidsanställd pyroman på Knektvägen (till Dizzyz fasa, som låg under soffan halva natten). Johan hade raketer, Tove hade raketer, Daniel hade raketer och grannarna hade raketer så vi fick jobba hårt för att skjuta upp allt - därav askmolnet som kan liknas vid Eyjafjallajökulls utbrott.
Tankarna går just nu till min älskade morfar. Jag fick precis reda på att han ligger nedsövd i respirator på grund av en infektion som kroppen inte har orkat med själv. Skulle helst vilja vara hos dig och ge dig en stor värmande och stärkande kram! Du kommer att fixa det här med morfar, jag är säker på det!
En oväntad vändning...
Ibland tar vardagen lite oväntade vändningar. Det som skulle bli ett fridfullt och njutbart jullov med många långa, härliga skogspromenader övergick på ett par sekunder till ett trauma, som de så fint kallade det på Danderyds sjukhus.
Det var dagen efter sista tentan som jag och Johan fick genomföra den efterlängtade skoterpremiären. Jag ser alltid så mycket fram emot att få känna den karaktäristiska skoterlukten, höra det vassa ljudet som dämpas av snödynorna och känna adrenalinet forsa genom kroppen då vi burkar sådär lagom mycket i svängarna. I full mundering for vi fram över ett snöbeklätt Ljusterö, lyckligt ovetande om vad som komma skulle...
Det var efter en tid bakom Johan som jag själv valde att ta en tur. Det hör till sak att jag är avsevärt mer försiktig än min busiga sambo som tycks få små horn i pannan direkt snön kommer. Likväl var det någonting som hände. Någonting var inte som det skulle och vad detta någonting var lär vi aldrig heller få veta...
Vid vägens slut slog det stopp mot en tall. Trädet skållades och skotern gick i princip av. Bredvid skotern och tallen blev jag liggandes tills Johan hittade mig och efter att han hade förstått allvaret bar det av in till Danderyds sjukhus med extrainsatt, extra snabb färja. Enligt min morbror, som är gammal sjuksköterska i gemet, var skadorna precis så pass allvarliga att personalen på Danderyd blåste i stora hornet. Flera timmar senare – magnetröntgen, vanlig röntgen, gipsning och annat tillhörande krimskrams inkluderat – börjar mitt minne så sakta börja existera igen efter att ha gjort ett uppehåll på cirka tolv timmar. Det jag möts av är en bruten handled, ett igenbeckat öga, ett spräckt ögonbryn, en ordentlig hjärnskakning samt ett obrukbart högerben på grund av diverse mjukdelsskador. Men jag levde i alla fall…
Fram tills idag, elva dagar senare, har min koncentration varit förkastlig, närminnet sviktat och gånghastigheten legat på runt 1 km/h. Fram tills idag har min blåtira varit en blickfångare och mina syskon fått agera slavar åt sin handikappade storasyster. Men idag känner jag att min energi kommit åter. Jag känner att jag är tillbaka.
Visserligen kan jag ändå benämna tiden i Sunne som fridfull och njutbar men utan de många härliga skogspromenaderna och utan att kunna genomföra så mycket annat än enbart återhämtning.
Vad jag vill med detta inlägg är berätta för de som undrar att jag är ok! Jag vill dessutom säga ett stort och ödmjukt tack till alla stackars jävlar som fått hjälpa mig under dessa dagar. Tack till personalen på Danderyds sjukhus som jag (enligt uppgifter) snackat hål i huvudet på och tack till alla som på olika sätt gett fysiskt och mentalt stöd genom at finnas till och höra av sig.
Det värmer!
//Ninni
Jag - ett och ett halvt dygn efter olyckan. Tämligen indisponibel...
Jag, Sanna och Tove på julafton - 6 dagar efter olyckan. Ser liite mer representabel ut?
Staaackars skotern!
