Ninni - life on a stick

Det var ett äventyr som jag länge sett fram emot och jag hade många illusioner om hur veckan skulle se ut. Hur jag varvade härliga ridturer med skrivande och läsande i solen och sällskap av bara mig själv och ingen annan. Det skulle bli en avslappnad vecka med mycket välbehövd sömn och tid att tänka. Som du kanske förstått ha de hela blivit något helt annat - långt ifrån vad jag kunnat drömma om. Av de tre böckerna jag tog med mig har jag läst 20 sidor, blogginläggen - som jag hade hoppats skulle bli flera per dag - har uteblivit flera dagar och ensamhet är uppenbarligen ingenting man sysslar med i Italien (eller åtminstone inte på Vallebona). Jag sitter nu vid "sörvägga" vid stallet i solen och skriver. De flesta av de andra gästerna har åkt och inne från stallet hör jag hovslagaren arbeta febrilt under hästarnas enda lediga dag. Jag erkänner att det är känslosamt. En liten men ack så betydande tår håller på att lämna mitt öga och jag tänker tillbaka på allt de fantastiska jag fått uppleva. Intrycken och upplevelserna håller på att spränga mig och jag har ingen aning om var och hur jag ska börja mina berättelser. På ett märkligt sätt har jag ändå fått den välbehövda tiden för mig själv även om den uppenbarat sig på ett annat sätt än vad jag kunna tro. Mycket har jag att tacka de 24 timmarna i sadeln för och även om det varit mycket småprat även då har jag mestadels av tiden valt att sjunka in i mina egna tankar som ackompanjerats av det rytmiska ljudet av Aramis hovar. Ritterna har däremot varit intressanta stundtals. Förutom ett märkligt ridlandskap som är betydligt mer lämpat för bergsgetter än för hästar, i och med de stora höjdskillnaderna, har vi fått uppleva en hel del. Inte minst gårdagens sextimmarsritt satte sina spår på såväl hästar som ryttare. Efter halva tiden knöts hästarna fast i varsitt träd för att vi, under några timmar, skulle få i oss lite mat och ett dopp en lämpligt placerad pool. Har aldrig varit med om att lämna hästar helt utom synhåll på det sättet tidigare men uppenbarligen var det inga som helst problem. Badet var välbehövt i den gassande solen och sannolikt var det räddningen för att klara vägen tillbaka. De tidiga morgnarna och de sena kvällarna har varit fantastiska men satt sina tydliga spår. Eftersom jag inte velat missa något av det har tröttheten tagit ut sin rätt såhär i slutet av veckan. Hursomhelst så är de ok... Sova kan jag göra någon annan gång... Med skavsår på sittbenen, getingstick, blåmärken och en stukad stortå lämnar jag nu Vallebona med ett leende upp till öronen. Jag har bestämt mig för att inte säga hejdå till detta paradis eftersom jag med all säkerhet kommer tillbaka.