Ninni - life on a stick

Det var ett äventyr som jag länge sett fram emot och jag hade många illusioner om hur veckan skulle se ut. Hur jag varvade härliga ridturer med skrivande och läsande i solen och sällskap av bara mig själv och ingen annan. Det skulle bli en avslappnad vecka med mycket välbehövd sömn och tid att tänka. Som du kanske förstått ha de hela blivit något helt annat - långt ifrån vad jag kunnat drömma om. Av de tre böckerna jag tog med mig har jag läst 20 sidor, blogginläggen - som jag hade hoppats skulle bli flera per dag - har uteblivit flera dagar och ensamhet är uppenbarligen ingenting man sysslar med i Italien (eller åtminstone inte på Vallebona). Jag sitter nu vid "sörvägga" vid stallet i solen och skriver. De flesta av de andra gästerna har åkt och inne från stallet hör jag hovslagaren arbeta febrilt under hästarnas enda lediga dag. Jag erkänner att det är känslosamt. En liten men ack så betydande tår håller på att lämna mitt öga och jag tänker tillbaka på allt de fantastiska jag fått uppleva. Intrycken och upplevelserna håller på att spränga mig och jag har ingen aning om var och hur jag ska börja mina berättelser. På ett märkligt sätt har jag ändå fått den välbehövda tiden för mig själv även om den uppenbarat sig på ett annat sätt än vad jag kunna tro. Mycket har jag att tacka de 24 timmarna i sadeln för och även om det varit mycket småprat även då har jag mestadels av tiden valt att sjunka in i mina egna tankar som ackompanjerats av det rytmiska ljudet av Aramis hovar. Ritterna har däremot varit intressanta stundtals. Förutom ett märkligt ridlandskap som är betydligt mer lämpat för bergsgetter än för hästar, i och med de stora höjdskillnaderna, har vi fått uppleva en hel del. Inte minst gårdagens sextimmarsritt satte sina spår på såväl hästar som ryttare. Efter halva tiden knöts hästarna fast i varsitt träd för att vi, under några timmar, skulle få i oss lite mat och ett dopp en lämpligt placerad pool. Har aldrig varit med om att lämna hästar helt utom synhåll på det sättet tidigare men uppenbarligen var det inga som helst problem. Badet var välbehövt i den gassande solen och sannolikt var det räddningen för att klara vägen tillbaka. De tidiga morgnarna och de sena kvällarna har varit fantastiska men satt sina tydliga spår. Eftersom jag inte velat missa något av det har tröttheten tagit ut sin rätt såhär i slutet av veckan. Hursomhelst så är de ok... Sova kan jag göra någon annan gång... Med skavsår på sittbenen, getingstick, blåmärken och en stukad stortå lämnar jag nu Vallebona med ett leende upp till öronen. Jag har bestämt mig för att inte säga hejdå till detta paradis eftersom jag med all säkerhet kommer tillbaka.

Promenerar man ner i dalen nedanför Vallebona, längs den långa välkända galoppstigen vid sidan av en av de många (och numer mycket omskrivna) olivlundarna, förbi den gamla väderkvarnen, genom allén av prydliga barrträd av okänt slag och upp på nästa höjd så kommer man så småningom till värdparets bostad. Det ligger lika fint beläget med utsikt över dalen, men är ändå mysigt undangömt i den lummiga grönskan. Jag förstår verkligen att det är en oas för familjen som annars är ständigt omringade av frågvisa semesterfirare. I min värld upplevs det därför som tämligen märkligt att man valt att placera gårdens enda pool intill denna oas - något som givetvis inte undgår gästerna på Vallebona som gladeligen tar sig et svalkande dopp när solen gassar som mest (och ingen ridtur är planerad givetvis). Återigen fascineras jag av familjens gästfrihet som ser poolens placering som allt annat än ett problem och där Franco gärna skjutsar fram och tillbaka i sin fyrhjulsdrivna slitna Nissan-pickup när han ändå ska åka hem varje dag för en siesta efter lunch. Givetvis tackade jag för erbjudandet om skjuts men föreslog ändå en promenad i det fina vädret - det är ju ändå bara ett par kilometer att gå och jag vet ju hur man tar sig dit. Flera gånger har ju huset pekats ut och dessutom har vi ridit förbi där vid ett flertal tillfällen. Förslaget nedslogs med stora protester och argument om att det faktiskt är 35 grader varmt och att de kanske hade varit ok om marken hade varit platt. En promenad var alltså inte att tänka på - något som jag annars hade sett fram emot. Däremot skulle den svenska familjen, som anlände två dagar tidigare, inte rida igår eftermiddag och det föll sig därför bra att jag kunde åka med dem. Den lilla hyrda Citroënen höll på att dö uppför backarna med tillslut fick vi ändå vårt svalkande dopp. Det var skönt att komma iväg från ridkläderna ett tag och - likt en riktig svensk på semester - ligga och steka i solen. När jag kom hem tillbaka till Vallebona kunde ja däremot inte hålla mig längre utan skuttade i ridkläderna igen och gick till stallet för att hjälpa till med de jag kunde. Stallet ha verkligen blivit som en drog här nere!

Jag säger som Douglas Adams i hans bok "Liftarens guide till galaxen": sannolikheten att möta en person från Sunne på den toscanska landsbygden är ungefär lika stor som att en kula skulle lossna från ett kullager på en Boeing 747 och landa på en majonäsmacka. Eller ja - det där med Sunningar i Toscana var självfallet inte något som fanns med i boken, men du förstår nog vad jag menar... Anledningen till denna jämförelse är givetvis att det är just det som hänt. Hittills har jag varit omgiven av exempelvis holländare, schweizare, engelsmän, italienare (såklart!), japaner och tyskar medan skandinaverna har lyst med sin frånvaro. Det gick till och med så långt att jag planerade att ta en snabbkurs (och då menar jag SNABB kurs) i italienska eller tyska för att säkra kommunikationsvägarna. Då, helt plötsligt, dök en svensk familj upp sent igår kväll och när jag började småprata med dem visade det sig (tro det eller ej) att frun i familjen var född och uppväxt i just Sunne. Märkligt det där... Vet inte ens om jag har någon lust att börja rota i gemensamma kontakter. :-) De brukar alltid säga att "vart man än sig i världen vänder möter man en ekshäring" men sunningar är bannemig sällsynta world wide! Vet inte om jag ska skratta eller gråta... Det enda jag vet med all säkerhet är att nu njutit färdigt av min siesta (italiensk översättning saknas) och ska nu ut på ännu en ridtur!

Hästar var det ju ja... Hästarna som faktiskt är den stora anledningen till att jag upptäckt denna fantastiska plats. Jag ska försöka beskriva mina nya bekantskaper med våra fyrbenta vänner så gott det går men på grund av avsaknaden av radbrytning (i kombination med att detta tenderar att bli ett långt inlägg) har jag valt att dela upp beskrivningen av hästarna i flera inlägg. Läs uppifrån och ner - det vill säga börja här och avsluta med inlägget som benämns som Aramis. Orkar du dock inte läsa alla mina uppsatser så föreslår jag att däremot att du går direkt till inlägget om ovannämnda.  Varje middag går Franco, gårdens hästkarl, runt till samtliga gäster och diskuterar önskemål inför nästkommande dag - om och isåfall hur och var man vill rida och givetvis även om hästen man hittills haft har varit till belåtenhet. Samma sak händer sedan vid luncherna där eftermiddagens ridpass planeras.  När jag kom till Vallebona trodde jag inte att jag skulle rida förrän på söndagen (eftersom jag anlände en dag tidigare) och att lördagen således skulle vara lugn. Redan vid första middagen på fredagskvällen började jag och Franco dock diskutera förväntningar och om jag ville var jag välkommen att delta redan på lördagens turer (ett erbjudande som jag givetvis inte tackade nej till). Informationen som följde var att hästarna tas in halv åtta på morgonen för fodring och iordningställande inför förmiddagsturen. Vill man är man givetvis välkommen att delta men annars är det bara att komma ner och hämta sin häst efter frukost. Jag blev inför första tillfället tilldelad en häst som Franco omnämnde som Malvasia.

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt, hoppade i ridjeansen och spatserade förväntansfullt ner till stallet (givetvis vid halv åtta). Sakta gick jag genom den långa stallgången och beskådade hästarna samtidigt som jag försökte leta efter rätt namnskylt. Chicca, Desiderio, Primavera, Crillo... och där var hon tillslut! Malvasia visade sig vara en äldre liten brun quarterdam som inte gav mig särskilt mycket uppmärksamhet när jag klev in hos henne i spiltan. Jag kunde se och först hennes åsikter om "ännu en ny människa som ska rida mig" och att hon gjorde som hon brukade - det vill säga tog emot den nya gästen med en vänlighet men utan vidare engagemang. Ridturen gick så småningom i samma anda. Malvasia gjorde exakt som hon blev tillsagd med åsikter varken för eller emot. På detta sätt tillät hon mig fullt ut att njuta av omgivningen vilket gav mig ett tillfredsställande första intryck av naturen (tack, Malvasia!). Ganska snart insåg dock både jag och Malvasia att vi inte var skapta för varandra då jag hade för höga krav och hon för låga ambitioner. (Det var dessutom tur att jag inte fastnade för henne eftersom det dagen efter visade sig att min nya rumskompis inte tänkte sätta sig på någon annan än Malvasia. Detta eftersom det var hästen som hon hade haft året innan och att hon dessutom hade köpt en hel kasse med äpplen till sin älskling. Suck...) Francos symbol för Malvasia var "tummen upp". Trygghet och stabilitet är något som ofta premieras har jag märkt...

Efter att ha ridit Malvasia på lördagmorgon blev jag samma eftermiddag istället tilldelad en brun häst med bakåtstrukna öron och rädd blick - en häst omnämnd som Fulmine (på svenska betyder det "Blixten" vilket Francos symbol även skvallrade om). Fulmine var dock allt annat än vad hans namn antydde. Denna stackars valack hade tydligen blivit grovt misshandlad i sitt tidigare hem och trots en varm hand från Franco har Fulmine fortfarande en lätt avsmak för människor vilket på något sätt är ett försvar för hans tendenser att bitas och sparkas vid rykt och sadling. Även om dessa tendenser generellt inte utgör något problem för mig utan är tvärtom en utmaning i att få förtroende så var jag fortfarande inte helt nöjd med Francos val. Att sitta på Fulmine var som att rida en sten utan någon som helst sensitivitet eller eftertänksamhet och är det något jag har svårt för när det gäller hästar så är det just det - avsaknad av intresse och känsla för feeling. Att rida denna valack i en vecka var inget för mig, det insåg både jag och Franco. Däremot jobbar dock jag och Fulmine numera på att ändå bli goda vänner då jag vid varje ridtillfälle hjälper hans nya tyska ryttare att rykta och sadla. Hon, som är grön med hästar, slipper vara rädd och jag blir boostad av att kunna vara till hjälp.

Vid lördagens middag fick Franco återigen återgå till ritbordet och hade efter det skrivit ett nytt hästnamn vid sidan av mitt eget namn. Den här gången var det Aramis - en häst vars symbol var ett öga, vilket jag inte för mitt liv kunde förstå vad det betydde. Hursomhelst visade det sig dock att denna häst var som gjord för mig och söndagens tur blev fantastisk! När jag vid kommande middag försökte förklara hans awesomeness för mina vänner runt bordet tyckte alla att de var roligt att jag tillslut hittat rätt. Jack - en pensionär från England som för övrigt har besökt Vallebona flera gånger per år i 14 års tid - nickade förstående och tyckte att jag och Aramis var ett vackert par. Reino däremot - min bordsgranne som dessutom jobbar på gården - bara log och sa "Doesn't all girls like bad boys?!". Det var ett uttalande som förmodligen stämde onödigt bra vid just detta tillfälle och som fick mig att skratta gott. Aramis är en ståtlig och oförstörd ung valack (bara fem år gammal). Hans glänsande fuxfärgade hårrem och breda bläs ger ett majestätiskt intryck som jag på en gång föll för. När jag tidigt på söndagsmorgonen kom för att sadla honom för första gången gav han mig sin fulla uppmärksamhet med spetsade öron och ett vänligt och ömt buffande med mulen. Jag blev som en liten flicka på nytt och förälskade mig en denna vackra och kärleksfulla gentleman. Väl ute i skogen visade sig Aramis vara känslig och lyhörd. Han reagerade fullt ut på mitt minsta kommando i både skritt och trav. Vid en vidsträckt vinodling stannade dock vår guide upp och jag förstod direkt att det var dags för vår första galopp. Guiden bekräftade detta, manade på sin häst och jag gjorde detsamma med Aramis. Med ett lätt tygeltag höll jag till en början in honom i en rund och kort galopp. Han förstod mig och höll igen så gott han kunde även om jag kände hans enorma styrka under mig och att han egentligen inte ville annat än att öka steget och hastigheten. Efter att ha fått bekräftelse att jag hade kontroll lättade jag på sitsen och tygeltaget för att låta honom löpa vilket var som att släppa en bomb... En mer explosiv individ har jag aldrig varit med om! Lekande och sprudlade seglade han uppför vinodlingen och jag kan för mitt liv inte först hur de går att kombinera bocksprång med en sådan hastighet. Aramis lyckades trots allt med det... Ung och oförstörd är han denna fantastiska skapelse. En bad boy och en eye catcher som vet hur han ska fånga flickornas uppmärksamhet. Nu vet jag precis vad Franco menade med ögat som symbol för Aramis. Ingen kunde väl ana att jag skulle falla så hårt för yngre pojkar... :-)

Ber om ursäkt för att radbrytning inte är och kommer vara något som existerar i inläggen under denna vecka. iPaden har inte lärt sig det (eller så är det jag som inte lärt mig den förbaskade iPaden...)

Jag har helt uppenbart hamnat på den vackraste platsen jag någonsin besökt. Olyckligtvis har jag dock begränsade möjligheter att förmedla bilder men ska göra ett försök att lägga upp några halvtaskiga och snabbt tagna foton från mobilen så småningom. Av samma anledning vill jag istället försöka beskriva mina upplevelser med ord. Vallebona - som är namnet på gården som utgör min hem under denna vecka - ligger högt beläget på den toscanska landsbygden. Med 340 meter över havet är utsikten över grannskapet mer än förträfflig. Prydliga vinodlingar och lummiga olivlundar syns på långt håll breda ut sig genom dalar och höjder i fjärran. Det är just sådana variationer - höjdskillnader och skiftande gröna kulörer - i kombination med små, pittoreska gårdar i blekgult sten och små, slingrande asfaltsvägar (där möte bilar emellan inte är tänkt) som gör det hela oemotståndligt och rofyllt på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.  Att dessutom få möjlighet att uppleva de romantiska vyerna till häst ger ytterligare dimensioner genom dofter och att få känna närheten till landskapet. Lukter från - för mig - främmande blommor övergår till välkända örtdofter från oregano och timjan (det bör nämnas att jag lyckades förväxla ett - som jag trodde - brännässelsnår med vildväxande oregano). Allt harmoniserar så väl i den annars så klara luft som uppstår tack vare höjden. Vallebona är en lugn och familjär hästgård som drivits för gäster av samma par i över 20 år. Många av de andra gästerna jag möter är "stammisar" som, enligt de själva, kommer så ofta de kan vilket skvallrar om den trivsel som finns här. Boningshuset är gammalt och givetvis i blekgult sten med murgröna som klättrar längs fasaden. Vinet vi dricker är från granngården och maten är typiskt italiensk och ett himmelrike för pastaälskare! Jag måste medge min förvåning vid första middagen där jag hade lyckats äta mig mätt och belåten på de dubbla pastarätterna som serverades när jag sedan insåg att det serverades mer än "bara" pasta. Hade helt förträngt de italienska sederna som aldrig består av bara en rätt men har numer lärt mig att Vallebona alltid serverar en så kallad secondo piatto bestående av kött och välsmakande grönsaker efter pastan som är primo piatti. Detta både till lunch och middag. Till middag serveras även il dolce som är en efterrätt. Vi får väl se hur det går att komma i ridjeansen i slutet av veckan... Jag tittar mig omkring... Nere i paddocken är det full rörelse med lektioner. Bredvid mig sitter en av gästerna och läser en bok (som med all sannolikhet är en deckare på tyska :-)). Sonen i huset sitter på terassen och röker med sin svåger och hans lilla valp har fullt upp med att brottas med en pinne bredvid honom. Från köket börjar de välkända dofterna komma. Hoppas kokerskan Liza snart är klar med maten.. Det var längesedan jag var såhär avslappnad...

Jag gör ett litet men tappert försök att starta någon form av bloggande. Det kanske är tillfälligt men det känns ändå som en del av den helande resa som jag gett mig in på. Första inlägget är egentligen redan skrivet dagen innan, men på grund av brister i de italienska kommunikationsmöjligheterna väljer jag att ändå publicera det lite senre. Ni ska få följa med mig på ett - för mig - otroligt spännande äventyr på den toscanska landsbygden. Ett äventyr som i huvudsak utspela sig på hästryggen. Ett äventyr som jag länge sett fram emot! I skrivande stund sitt jag med mitt anteckningsblock på Fiumicino - flygplatsen i Rom. Chocken över att vara helt alena i ett främmande land har - tro det eller ej - ännu inte i funnit sig och märkligt nog känner jag mig inte ensam. Det kan vara så att jag har mina nyfunna vänner att tacka för avsaknaden av den resångest jag annars förväntade mig. Redan på flyget hit till Rom träffade jag nämligen svensk-italienaren Antonello och hans tvåårige son Adrian som var ett bra flygsällskap och som gav mig tips om både sevärdheter i Toscana och glassbarer på Fiumicino. Ett hjärtligt men kort möte med människor som jag önskar all lycka på sin fortsatta resa till farmor på Italiens östkust.  Trött i fötterna (och givetvis med fel skor) sitter jag nu med en varm chiabatta och ett efterlängtat och svalkande glas Pinot Bianchi framför mig på ett flygplatsfik som inte kunde kännas mer italienskt. Klyschan är total och det finns ingenting jag för stunden kunde önska mer! Glassbaren hittade jag aldrig på den överdimensionerade flygplatsen men eftersom jag inte vet vad jag missat så kändes det inte som någon större förlust... Med bara ett par timmars väntan kvar tills jag återigen är uppe i luften påväg till Florence känner jag förväntningarna sprudla i hela kroppen. Detta är ett äventyr jag länge sett fram emot!