Ninni - life on a stick

Mitt hjärta har namnsdag idag. Jag brukar vara dålig på att komma ihåg sådant och just därför har jag verkligen laddat inför den här namnsdagen! Ett försök att träna mig själv på att bli den där duktiga flickan som kommer ihåg att gratulera och helst även skicka ett egenhändigt designat gratulationskort… Hmm, eller inte… Kanske mer ett helt enkelt försök att nöta lite på mitt ego och för en gång skull komma ihåg någon annans namnsdag än bara min egen.

Dessutom är det kanon när det finns något att fira en helt vanlig torsdag i slutet av det mörka januari. En helt vanlig torsdag förutom att den lilla charmiga detaljen att ett välkänt namn står i almanackan och att vi därför tillåts dricka ett extra glas vitt tillsammans med de nyskalade namnsdagsräkorna och de nytända namnsdagsljusen.

Helt plötsligt förstår jag varför namnsdagar har vart så viktigt i vår familj. Varför alla vi syskon har så ofantligt många namn som strategiskt finns spridda över årets dagar.

För all del – grattis till dig också Kungen! Hoppas du också får en räka och Marques de Monistrol Cava. Riktigt gott faktiskt!

//Ninni

En varsin reeekmacka och ett glas vitt. Najs!

Jag gör mitt och du gör ditt.
Jag finns inte i den här världen
för att leva upp till dina förväntningar.
Och du finns inte i den här världen
för att leva upp till mina.
Du är du och jag är jag.
Om vi händelsevis skulle finna varandra
Är det underbart.
Om inte, är det inget att göra åt.

                                                                                                                      Fritz Perls

Ibland slår det mig vad lätt det är hamna i en bubbla av högmod. Vad lätt det är att bli ett offer för sina egna normer. Vad lätt det är att blunda för brokigheter och alternativa synsätt.

Jag tror mig själv ha att öppet synsätt – för det mesta. Jag tror mig själv ha kontroll över mina fördomar och respektera medmänniskor för det deras val och åsikter. Kanske inte acceptera men åtminstone respektera.

Likförbannat kan jag inte låta bli att irritera mig på människor ibland. Irritera mig på och ha åsikter om andras ord och handlingar som egentligen inte berör någon annan än dem själva. Jag blir dessutom lika besvärad varje gång av mitt eget beteende.

Jag tror att det där är en konst som måste underhållas – att vara medveten om sina fördomar och dessutom kunna ägna sig åt något vettigare än att vara irriterad över att omvärlden inte lever upp till mina egna förväntningar.  Jag tror att det handlar om en trygghet i oss själva som sedan kan avspeglas på vår omvärld.

Jag skriver det här blogginlägget för att påminna oss – både mig själv och andra – om att vi inte behöver leva upp till några andra förväntningar än våra egna.

Om vi händelsevis skulle finna varandra är det underbart. Om inte, är det inget att göra åt.
//Ninni

Från att ha haft ett jullov – som likt en vagga gungat mig till sömn och lugn med sin stillsamma rörelse – har jag nu återgått till vardagskarusellen. Karusellens enspårighet och monotona rörelser vänjer man sig väl vid så småningom men innan dess är det riktigt spännande att få åka med i alla dess svängar. Att återigen få ta fram kalendern. Att få boka in möten och träffar. Att försöka pussla ihop skola och jobb. Att återigen få strukturera upp vardagen. Det är en härlig känsla såhär i början av terminen!

Jag har inte haft några särskilda förväntningar på terminen som jag nu påbörjat. Jag visste bara att den skulle bli annorlunda på grund av att kurserna i vår gör avstickare från den vanliga, teoretiska föreläsnings- och lektionsplanen. Efter en vecka i skolan gläder det mig därför nu att kunna säga att jag är taggad! Kanske beror det på intressanta och spännande kursintroduktioner. Kanske beror det på ett återvändande ljus. Kanske är det en kombination.

FiM (Fördjupningsarbete i Mekatronik) – Efter flera års inhämtande av information får vi tillslut börja använda oss av våra kunskaper på riktigt! Meningen är att vi skall bli ”specialister” inom något mekatroniskt kunskapsområde för att sedan arbeta i grupp och bygga någonting som faktiskt fungerar – en robot kanske. Till en början har vi fått lite kretskort med mikroprocessorer och en jäkla massa oförståeliga dataprogram. Hela dagen idag har jag suttit och kliat mig i huvudet och försökt sätta mig in i programmeringskonstens oförståeliga värld – något som jag antar kommer ta åtskilliga dagar till.

Organisationspsykologi – Ett ämne som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med innan men som intresserar mig mycket! Det enda tanken som slår mig är dock: HUR begåvat är det på en skala att välja 15 poäng på distans när man:

1. Aldrig tidigare läst en distanskurs?
2. Har självdisciplin som en bulimiker?
3. KNAPPT har haft mer än en bok per kurs tidigare (kurslitteraturen här innefattar sex böcker och jag brukar tröttna efter en halv)?

Ändå måste jag säga att det är riktigt skönt att föreläsningarna utspelar sig hemma där man kan sitta i en soffa med en fruktskål framför sig. Det känns mer ok att råka snarka där än i en föreläsningssal med hundrafemtielva personer. Heja distanskurser!

//Ninni

Mitt hemmalabb som jag hoppas kunna utvecklas till någon rolig och intressant pryl innan våren är slut.

Lilla jag är en trött flicka idag. Min ena chef på Ragn-Sells ringde mig igår och påstod att jag skulle komma ur min jullovsdvala och jobba lite. Jag blev glad. Faktiskt! Det kan vara nyttigt att skaka av sig snön lite sakta och komma igång innan skolan. Jag kan behöva det. Att dessutom få träffa kollegor, göra nytta och tjäna pengar höjer mig nått grymt när jag gått på tomgång i närmare en månads tid. Tack Gunnar!

Jag hävdar dock att det är en helt naturlig reaktion att nästan somna vid ratten påvägen hem - inte minst när man tidigare sovit närmare nio timmar per natt och dessutom vaknat med denna valör på wake up-lighten. Ninni är trött. Medtrafikanterna är upprörda. Dagens arbetspass kom som en oväntad luftattack (eller nått annat som man blir riktigt trött av).

Märk även den snygga hårfärgen som jag tvingat min kära sambo att massera in i mitt för övrigt nyklippta hår. Den hör märkligt nog ihop med tidigare nämnda hårfärgskartong som Lina vid det här laget har smaskat sig mätt på. Det begreppet som stavas gröna fingrar måste jag nog transformera till ett som passar frisörer – blonda fingrar kanske? I alla fall så är det denna dolda talang som mitt lilla Hjärta bär på. Blev riktigt nöjd! Frida – släng dig i väggen och bana väg för den nya topstylisten.

Godnatt!
//Ninni

Det är verkligen ingenting annat än en klassisk hemmadag idag. Strosar runt lite lagom. Städar lite, lyssnar på musik och bakar. Har slagit på stort och gjort en morotskaka och nu även en matbrödsdeg som för tillfället står på jäsning under en trasig gammal kökshandduk. Vi får se vad det blir av det - bakar jag så kan det bli ok eller inte alls.

Som sällskap har jag värdparet Rambo och Lina som har låtit mig vara hemma med dem hela dagen. Lina har i och för sig som vanligt haft fullt upp att inspektera värden utanför med alla dess spännande detaljer. Hennes nya kompis för dagen var en kartong för hårfärg som både såg rolig ut med sin glänsande guldtext, som var rolig eftersom hon kunde krypa in i den och som dessutom smakade gott. Smakar gott gör i och för sig allt i pappersväg – från reklam och räkningar till kartonger. Varken Johan eller jag har kunnat betala en enda räkning på länge nu eftersom fåglarna äter upp dem innan vi fått dem ur kuvertet.

Hursomhelst – värre var när den förbaskade kartongen tippade över kanten på köksbänken med Lina halvt inuti. Min lilla kompis flaxade för allt hon var värd och med Rambo hack i häl tog hon sig ut och hamnade några hundradels sekunder senare på en gardinstång. Förvånad, besviken och kanske även lite hämndlysten på kartongen satt hon där länge utan att röra en fjäder med Rambo tätt intill. Han satt som vanligt och nynnade på någon obestämbar melodi och var allmänt nöjd med att Lina vill sitta bredvid och lyssna för en gångs skull. Han är så korkad.

Jag kan inte hjälpa det! Jag tycker så otroligt mycket om våra (Johans) små fåglar. Med jämna mellanrum är det nära att jag nackar Lina när hon börjar tjuta som värst men för det mesta är vi bästa kompisar allihop och har riktigt, riktigt roligt! Djur har på något konstigt vis en lugnande effekt och jag kan inte ens minnas hur det var innan våra två bäbisar stormade vårt hem.

Nu ska jag kolla brödet. Önska mig lycka till!

//Ninni


Morotskakan - som åtminstone den blev saftig och fluffig. Ninni säger omnomnom...


En annan favoritleksak är hemmets enda plastblomma vars långa, smala blad blir kortare och kortare ju mer pippifåglarna tuggar på den. Rambo säger omnomnom...


Lunchdags! Lina säger omnomnom....


Var tvungen att köpa tulpaner igår! Tvungen... Man blir så glad av dem! Snart är det vår mamma!

Jag har gjort det! Efter en lång tids snack ar jag äntligen gjort det.

Imorse var det snack på lokalnyheterna i TV4 om den - återigen - akuta blodbristen i Stockholmsregionen. Efter storhelgerna är detta alltid ett aktuellt ämne - ett resultat av stängda blodcentraler och att folk är bortresta och därmed inte har möjlighet att lämna blod just då. Vanligtvis är min enda reaktion en samvetsrelaterad suck om att jag borde gå men mer än så är det inte. Idag var det annorlunda. Idag tog jag verkligen tag i mitt samvetskval, gick in på olika blodgivarhemsidor på internet och åkte tillslut till blodbussen som idag stod lämpligt parkerad utanför Huddinge Sjukhus.

Nålsticket är det som skrämmer mig. Idag blev jag dock enbart utsatt för Lillasyster Nål vars uppgift var att leda blod från mig till de små behållarna som skall åka till labbet för att testas. HIV och andra opassligheter måste ju undersökas. Det gick bra även fast min stackars lilla blodpump gick för fullt som ett svar på min till synes obotliga rädsla.

Stolt som en tupp gick jag därifrån och åkte raka vägen till varvet för att få visa upp det lilla plåstret i armvecket. Nog för att den skräckinjagande monsternålen ännu inte dykt upp men nu kan verkligen ingenting stoppa mig! Är man fullt frisk – utan allvarliga sjukdomar, förkylningar, lågt blodtryck eller nybildade tatueringar – finns det ingen som helst anledning att inte uppsöka närmaste blodgivarenhet.

För min egen del har det tagit allt för lång tid och lite har jag nog att tacka lillasyster Sanna för att jag tillslut kom iväg. Detta eftersom hon i julas övertalade mig att ta svininfluensavaccinet efter en lång tids velande med rädsla för nålen. Med en nonchalant och menande blick fick hon mig att inse att när till och med en elvaåring lyckas att ta de hemska sprutorna så är det bara ett jävlar anamma som fattas för att jag också ska göra det. Så länge man inte vänder blicken åt skiten så är det ju lugnt!

Gör som jag – gå in på www.geblod.nu och gör en jäääävligt god gärning för någon annan!

//Ninni

Återigen har det blivit måndag. Ingen måndag i vanlig mening eftersom min skola ännu inte har vett att starta. Ändå en måndag eftersom vi återigen vänt hem från Ljusterö, avslutat helgen med baktassmassage (läs fotmassage) och en film som så många gånger förr, somnat och sedan börjat veckan igen med tidig morgon. Detta eftersom åtminstone min älskade sambo hade förstånd nog att masa sig till jobbet imorse.

Han är dock inte enbart en bra sambo på så sätt att han gick till jobbet imorse utan tack vare att han även fick igång den gamla skotern som jag skrev om i förra inlägget. Duktiga Johan.

Det är nog inte svårt att förstå att vi gav oss iväg på en tur så fort det förbaskade styrstaget var bytt. Likt två små barn vid den första, efterlängtade snön pylsade vi på oss riktligt med varma mjuka kläder, nästan sprang ut och ryckte igång det gamla skrället. Det blev en riktigt härligt tur genom skogar och hagar, över åkrar och isar. En riktigt härlig tur – om än inte så lång:

Över viken på andra sidan ”vår” holme gasade Johan på för fullt. Skoterns vassa ljud ekade mellan träden i strandkanten för att sedan tystna. Det var bara tyst. På sämsta tänkbara ställe hade vi fått bensinstopp. Mitt ute på isen och dryga tio minuter vandring till stranden där vi hade kört ut. Fan. Tillsammans hjälpte vi åt att putta skotern en bit från den led som några skoterentusiaster innan oss hade kört upp. Efter ett tag tröttnade vi och skrev istället i snön – ”Soppatorsk. Kommer strax!”. Sen gick vi.

Två promenader i snön och en tur med bilen senare kom vi tillbaka till brottsplatsen. Det hade hunnit bli mörkt och en klar stjärnhimmel hade funnit sig till ro ovanför oss. Kylan gjorde att skotern glittrade ikapp med stjärnorna  och det var sådär fånigt idylliskt. Vi tog oss hem, tog ett vinglas och gav upp skoteråkandet för den dagen.

Dagen därpå gick det bättre. Soppan räckte i timtal och desto mer vi körde desto mer hysteriskt gasade Johan. Jag satt bakpå och skrek, studsande från sida till sida för att försöka agera motvikt när vi svängde. Det slutade med att jag la mig i snön utanför huset och skrattade. Obehärskat. Adrenalinstint. Hjärtligt. Ljudligt.

Vilken helg! Det var det roligaste jag gjort på länge! Det är sällan jag förespråkar fortsatt vinter men nu är det nära faktiskt.

//Ninni


My Heart is fit for fight!


Johan lyckades övertala sin stackars mamma att sätta sig bakpå. Förmaningstalen hade motsatt effekt och skotern fick gå som aldrig förr med min stackars svärmor hängande bakefter.


Ett ensamt litet rådjur kom galopperande över istäcket. Den stackarn blev aningens fövånad när han upptäckte oss på ön mitt ute i skärgården. Hoppas den blev glad över korvbrödet jag lämnade till den iallafall.


Vi tog tillfället i akt och införskaffade lite grillkorv och en engångsgrill som vi tog med oss till en liten ö utanför holmen. Mat smakar sällan så bra som det gör ute och dessutom över öppen eld.


Då visste jag inte vad jag gav mig in på. Det skulle visa sig att min pojkvän är ett monster bakom styret - ett sånt där tecknat monster med frenetiskt glödande ögon.


Stockholms skärgård bjuds sällan på snö. Skotern var nog glad över att få komma ut efter att ha stått under en tall i tre års tid.

Det är ingen tvekan om att vi lyckats pricka in vinterhalvårets hittills vackraste dag som en ledig dag ute på Ljusterö. Solens strålar värmer trots den låga banan strax över trädtopparna. Isen har åtminstone lagt sig ut till Flågsundet och förmodligen även ännu längre ut i de större farlederna.

Bertil och jag testade isen eftersom Johans amatör-skoter-meckar-kunskaper förmodligen skulle räcka för att få igång fanskapet och ta sig ut i den numera stilla och snöbelagda skärgården. Resultatet var ca 12 cm – en hyfsad tjocklek som dock blev reducerad till ca 4 cm när Johan frågade. Detta eftersom han annars förmodligen skulle få hybris och köra långt ut på fjärden där skotern skulle stanna och gå genom isen.  Scenariot var förfärligt så vi valde att skydda vår älskade pôjk genom en vit lögn – 4 cm fick det bli.

Nu ska jag passa på att njuta lite till… Återkommer med den potentiella skoterfärden.

//Ninni


Utsikten från altanen i panoramavy.


Lilla hjärtat mekar skoter.


Berra testar isen. Curlingförälder eller vad kallar man det? =)


Vassen ut mot Kaninholmen och Flågsundet.


Den lilla ekan som gåtti ide.

Det är helt jävla otroligt! Antingen har tekniken gått för långt eller så är man alldeles för otränad när man märker att TV-spel har gett träningsvärk.

Johan fick i födelsedagspresent ett boxningsspel till Wii. Ett spel som vi tidigare inte kommit oss för att testa. Men nu, efter två dagars fighting mot karaktärer som benämns som Glass Joe, Disco Kid och Von Kaiser är vi i full gång och mer laddade än vad vi någonsin kunnat ana. Motståndare efter motståndare får stryk och tillslut har vi stannat vid det vidunderliga matvraket King Hippo som varken Johan och jag kunnat slå trots att vi arbetat oss svettiga och utmattade framför TV-skärmen. Dock är det inte enbart King Hippos styrka och list som satt stopp för oss. En annan faktor är nämligen en fruktansvärd träningsvärk som letat sig in under skuldror, axlar och biceps.

Det är pinsamt. Det är frustrerande. Det är även en helt fascinerande fenomen att TV-spelsmakarna har verkat mot all kritik som säger att denna sysselsättning gör barn stillasittande, feta och dumma. Det har visat sig att det lilla TV-spelande jag håller på med har gett en utmaning för både hjärnceller och muskulatur. Jag vet inte om jag ska tacka och ta emot sålänge träningsvärken håller i sig eller allvarligt överväga att sysselsätta min kropp även på annat sätt. 

En sak är i alla fall säker - det blir inget mer av den varan förän min sambo och jag slutar att gny av smärta i sänghalmen och dessoutom dividera om vem som skall sträcka ut sina ömmande muskler för att släcka läslampan.

//Ninni


Jag tänkte lägga in en film som Johan i smyg hade filmat när jag höll på som värst men jag kom aldrig på hur man gör. Ni får istället nöja er med en halvtaskig bild som förhoppningsvis åtmnstone kan påvisa min inlevelse. Snälla - lägg inte märke till Johans Slitz-tischa som jag går runt i alldeles för ofta för mitt eget bästa. Inte heller mina pyjamasbyxor som jag fick i julklapp när jag var typ fjorton och som jag skulle ha kastat för många år sedan.

Efter ett par veckors kanonhärlig Värmlandssemster är jag hemma igen i storstan. Bloggandet ligger av naturliga anledningar på is när man umgås med familj och vänner. Det är inte det att jag inte har tid och inte heller det att jag inte har något att skriva om. Det är bara det att världen utanför stängs av helt märkligt och naturligt under denna period.

Långt borta från bloggar, facebook, skrikande mobiltelefoner och liknande vardagsbrus (som man annars finner något konstigt nöje i) hittar man en plats i de värmländska skogarna där allt sådant är överflödigt.  En liten vrå i ett av världens alla hörn där man inte vill annat än att bara finnas till. Ett par veckor med sin underbara familj är allt jag kan önska emellanåt. Att störa denna enorma känsla av lugn genom digital kommunikation med en helt annan del av mig själv och min omgivning hör helt enkelt inte dit.

Det kan tyckas vara märkligt - de val jag har gjort och som fört mig fyrtio mil från lugnet och tryggheten hos min familj i Sunne. Ibland kan åtminstone jag ifrågasätta de valen – inte minst efter ett par veckor i denna till synes idylliska miljö.

Jag sitter och funderar. Funderar över hur jag skulle kunna förklara dessa val och dess slutgiltiga innebörd för mig själv och min omgivning. Längre än dessa funderingar kommer jag dock inte eftersom det förmodligen är för komplexa för att förklaras. När jag kommer hem vet jag åtminstone att det egentligen inte spelar någon roll var jag befinner mig för känslan är alltid densamma när man återförenas.

Att beskriva de upplevelser som kan förklaras med jul, nyår och mellandagar skulle nog både vara överflödigt och ta allt för mycket tid. Inga bilder har jag heller men eftersom min lilla Linda – som kom med tåget upp till Värmland i mellandagarna – var en flitig fotograf finns det åtminstone några godbitar att hämta på hennes blogg.

Bilderna nedan är från mitt och lilla hjärtats långpromenad idag. Var tvungna att testa nya kameran och njuta av det klara och kalla vintervädret. Jag trivs bra med mitt liv och dess kontraster. Jag trivs bra i Stockholm och speglingen av Sunne som jag och mitt hem här i storstan bär med oss. Jag är stolt över att vara en annan del av Stockholm.

//Ninni