Ninni - life on a stick

Westernklubben där jag numera är medlem – Taure Western Riders Stockholm – skall den 15e maj anordna en tävling. När jag fick nys om detta blev jag givetvis ivrig! Tänk hur det skulle vara att återigen få vara med på en westerntävling! Att återigen få uppleva kamratskapet, musiken, hästarna, stressen, pressen, människorna, målmedvetenheten, vinnarskallen, färgerna, planeringen – ja allt! Detta som tidigare utgjorde så stor del av mitt liv och mina mål kan saknas något enormt. Tänk att få uppleva en renässans!

Givetvis vågade jag inte fråga familjen om jag fick vara med – antagligen på grund av rädslan över att inkräkta och ta för mycket plats. Vissa delar av ens liv är helt enkelt för dyrbara för att inte visa hänsyn inför och hantera varsamt.

Jag blev därför fånigt lycklig när frun i familjen, i förbifarten, frågade om jag ville vara med i någon klass. Känslan av att vara tillbaka där jag slutade med Sirocco för många år sedan fick mig att krypa tillbaka in i min tonårsroll med tillhörande naivitet, självgodhet och överdrivna fokus. Ibland är jag en fjant – men jag får bjuda på det. Jag är åtminstone en glad fjant!

Hur som helst så väcker hela situationen så många, många minnen:

Mamma – kommer du ihåg när Sirocco kastade av mig med huvudet först ner i backen och du flög över manegesargen, helt vansinnig på mitt stackars rädda djur? Det är min mamma det! Jag fick dessutom en porslinshäst i tröstpris som du hade sönder när du dammsög några månader senare. Jag kan inte ha vart speciellt gammal…

Annalisa – kommer du ihåg alla helvetesstunder du haft då du skulle rengöra min, i grunden, vita häst som vanligtvis istället var gul? Exempelvis i Göteborg då han hade legat i bajs hela natten och du fick den stora äran att chefa över vatten, schampo och svamp. Du gjorde ett bra jobb!

Qsin – kommer du ihåg den långa resan ner till Helsingborg då Marie lärde dig varenda mindre rumsren Eddie Meduzalåt hon kunde? Det gick riktigt bra eftersom du var oerhört villig att lära… Eller den gången då vi tryckte upp text på en varsin keps – på min stod det Sirocco och på din stod det The Cheese doodle, vilket var det smeknamn du gav till Sirocco med tanke på hans gula färg (se Annalisas problem).

Frida – kommer du ihåg när en viss ridkompis sprang naken, enbart iförd ett svansskydd över hela tävlingsområdet i Mora? Det är sällan man får chans att skratta så mycket på någon annans bekostnad.

Tove – du har berättat för mig att du inte vågade rida Sirocco av rädsla att ”förstöra honom”. Vad gav jag mig själv och andra för bild egentligen?

Hur som helst – denna tävling kommer gå åt helvete men jag kan ändå inte vara mer nöjd som får återuppleva den gamla goda tiden!

//Ninni


Den nyinförskaffade westeroutfitten. Jag vill ha svar på om skjortan var värd de 500 spänn jag la ut på den idag? Själv tycke jag den är jättefin - men va faen Madelén; det är EN tävling! Fjant...


Jag kan inte låta bli att lägga upp ännu fler bilder på vårblommor - dessa underbara skapelser som för mig representerar en renässans i sig!

Yeah!! Jag gjorde det!

Efter att ha varit på intervju på Scania för ungefär tre veckor sedan har jag bara väntat. Väntat på besked. I synnerhet ett positivt besked.

Jag gjorde verkligen mitt bästa på de två intervjuerna som genomfördes. Det bästa innebär givetvis ett positivt framhävande av mig själv men för första gången upplevde jag att jag sparkade undan alla klyschor och bara var mig själv. Det är egentligen så självklart men tidigare har mitt behov av att passa in och ”gör ett bra jobb” varit det primära vilket har lett till att jag gått in i en roll som jag tror att arbetsgivaren förväntar sig av mig.

I fallet med Scania var det inte så. För första gången någonsin upplevde jag en trygghet under intervjuerna och att bara vara mig själv var gott nog. Känslan av att dessa enorma, åttiotalsaktigt gröna lokalerna rymde en plats för mig gav mig det lugn jag behövde för att göra ett bra jobb – på riktigt – bara genom att vara mig själv. Känslan av att det fanns en plats för mig var gott nog och sedan dess har jag försökt påminna mig själv om att denna känsla har varit en vinst i sig! Hur det än skulle gå – om jag skulle få jobbet eller inte – var egentligen sekundärt  eftersom jag inte kunde gå som förlorare från denna positiva upplevelse.

Men det gick! Idag ringde de från högkvarteret nere i Södertälje och förkunnade det positiva beskedet. Jag skall genomgå ett summer internship på chassi-avdelningen på Scania. Jag är taggad till tusen och bara väntar på att få kliva in i detta varma, positiva och stimulerande klimat. Scania here I come!

Det finns en plats för mig med!

//Ninni

Bilderna är från helgens bravader ute på Ljusterö.

Öppettiderna på varvet där vi hämtade den nyinköpta motorn till Dinon. Helt klart boder fler anamma denna tidssättningsprincip.

Ett lyckligt hjärta på svärfars nya fyrhjuling. Bertil kommer inte få ha sin leksak för sig själv eftersom jbåde jag och (speciellt) Johan tyckte det var vansinnigt roligt!

"Blåsippan ute i backarna står..." Är de inte bedårande!? Hela vägkanten var full med nigande små sippor.

En ensam fender vid en ensam brygga i vårsolen.

Grattis lillasyster, JÄTTESTORT grattis!

Så blev du verkligen 18 år tillslut - som du har längtat. Som vi andra har längtat! Jag menar – du kommer göra dig alldeles ypperlig som chaufför och krogkompis! Enda nackdelen är att du är på väg att bli lite för gammal… Jag väntar på att du ska komma ikapp mig snart och springa om mig med fjäderlätta steg.

Välkommen ut i det myndiga livet, lillasyster!

Älskar dig!

//Storasyster



Julia i ett graciöst hopp i regnet utanför Globen under Stockholm International Horse Show 2009.


Myssyster och gossambo på Gröna Lund i början av advent för några år sedan.

Fasen… Ju längre tid som går desto mer får jag att sammanfatta. Håll i er nu!

Årets påsk har varit en klassisk påsk. Ni vet en sån där påsk som firas med familjen och då man målar ägg, letar ägg, äter ägg, kramas och mår allmänt bra. Ett härligt och oväntat godis i påskägget var dessutom att hela, halva familjen var med. Hela min fantastiska, stora, älskade familj!

Skärtorsdagen och långfredagen tillbringade vi, till råga på allt, i Oslo hos Tove vilket var en upplevelse i sig. Världsvant och stolt visade hon upp sin vardag och jag kan inte undgå att påpeka att jag är så förbannat stolt över min lillasyster! Det lugn och den trygghet som hon har uppnått i sig själv genomsyrar varje steg hon tar och varje guidning hon gjorde genom den norska hufvudstaden. Löööv ya, sis!

En klassisk påsk skall ju även följas av ett klassiskt påsklov – och det gjorde det. Lov är väl i och för sig att ta i eftersom man ändå har saker som kan göras i skolan men det är åtminstone mer ledigt än vanligt!

Som vanligt fanns det plats för njutning av ridning och vår. Till njutningshjälp hade jag även en outnyttjad julklapp som jag fått av min svärmor – ett presentkort på en spa-behandling på en av Stockholms ”skönhetsskolor”. Åttio minuters aromamassage fick det bli och jag blev påmind över vilken otrolig lyx det är att få en djupgående genomgång av sin hårt utsatta (…???...) kropp. Jag tror dessutom att det är ett gott tecken att vakna upp från den djup avslappningen och känna att dreglet nästan rinner genom hålet i massagebänken. Tack snälla Kerstin!

Massagestunden slutade dock med att den nätta lilla massörskan försiktigt började fråga om mitt ansikte – vad jag använde för rengöring och vad jag använde för krämer. När jag svarade att jag aldrig i hela mitt liv använt en ansiktskräm såg tjejen ut som hos sett ett spöke... Det slutade med att jag gick hem med ett starter-kit för ansiktsbehandling eftersom jag insåg att det jag kanske åtminstone borde ge denna miljardindustri en chans. Till alla er där ute – säg ALDRIG till en hudterapeut att ni inte vårdar ert ansikte med omsorg!!! Jag vågade inte ens nämna att jag enbart tvättar ansiktet med tvål utan lät henne tro att jag enbart använder fel ansiktsrengöring.

Hur som helst – även denna helg fick en oväntad vändning. Johan och jag lyckades, på något konstigt vänster, komma över en svit på ett finare hotell i stan. Vi insåg ganska snabbt att vi inte kunde tacka nej till detta generösa gratiserbjudande och tillbringade därför lördagsnatten i Gamla Stan. Lite konstigt att övernatta på hotell i sin egen stad men det var ändå hur mysigt som helst! Tack Stefan och Fia för den helt suveräna lördagskvällen och för att ni tog ert förnuft till fånga och överlät sviten till oss!

Huvudvärken från den tillhörande utgången på lördagskvällen gjorde sig dock påmind på söndagen inför det stundande dopet för Johans kusinbarn. Det är en ny erfarenhet att komma till kyrkan bakfull men om Gud skulle finnas så tror jag ändå att han skulle förlåta oss. Dock satte vi oss längst fram för att åtminstone inte ta kål på resten av församlingen. 

//Ninni


Rambo och Linas nya småsyskon - sju slöjstjärtar vid namn Börje, Svenne, Stina, Lisa, Karin, Kenta och Stoffe. Lina blev så till sig när hon skulle hälsa på dem att hon badade i akvariet. Nästa gång det händer lovar jag att papparazzifotografen ska vara där - det såg så gulligt ut! Dumma pippi!



Några juveler till min vå-tecken-samling. De första hittade jag redan innan påsk men nu kryllar Segeltorp av små gula solar!



Jag, Johan och den nydöpte lille Anton. Han grät inte en enda gång under hela eftermiddagen utan skrattade bara åt alla som närmade sig honom. Killen har gått i charmskola tidigt. Supergoa unge!