Nu kickar vi igång maskineriet!
Det har varit en märklig tid… Sedan förra blogginlägget blev min morfar sämre och jag valde att återigen bege mig av till Värmland för att få hälsa på honom och vara nära. Lyckligtvis togs han ur respiratorn redan samma dag jag kom och det verkar bli ett lyckligt slut även denna gång… Givetvis har han fortfarande en lång väg att vandra men ljuset i tunneln har uppenbarat sig – om än ett relativt otydligt ljus än så länge…
Efter allt som har varit känns det nu skönt att påbörja en ny termin i skolan. En möjlighet ges att komma in i någon form av vardag och jag slipper därmed fokusera på företeelser som inte går att påverka… Dock känner jag mig tämligen segstartad och är tacksam över att ett enda möte varit inplanerat denna vecka.
Mötet, som ägde rum igår, var för vårens stora projekt Spiros i vilket jag har fått möjligheten att delta. Tillsammans med en bunt doktorander i bland annat mekatronik, kemi och elektroteknik samt några andra mastersstudenter ska vi vidareutveckla en urban concept car som går under namnet Spiros. Denna bil skall vi sedan tävla med vid Shell Eco Marathon som hålls i Tyskland vid EuroSpeedway Lausitz Racing Circuit i slutet av maj.
Jag är otroligt taggad för det som ligger framför mig även fast det är högst oklart vad jag kommer kunna tillföra. Jag och mina pluggkompisar Christina och Patrik har blivit någon form av projektledare för alltihop, vilket i första hand grundar sig på att vi inte kan mäta våra tekniska förmågor med doktorandernas. Dock ska vi tillsammans även försöka utveckla någon form av bränslereglersystem. Vi får se vart det slutar…
Än så länge känner jag mig dock väldigt lost, vilket även tydliggjordes på mötet igår. Det är allt från bränsleceller till suspension systems som de andra teammedlemmarna pratar om och det känns som jag åtminstone vill ha en övergripande koll på de olika delarna. Jag har ingen aning om var jag ska börja informationshämtningen. Därför väljer jag att blogga istället…
Mer info om Spiros lär komma eftersom jag förmodligen kommer at bosätta i någon form av labb hela våren. Dessutom ska jag ta bort det förbannade gipset på tisdag och därefter få börja rida Johnny igen. Allt känns härligt och jag har återfått min energi. Nu kickar vi igång maskineriet!
//Ninni
Soon it's you and me, honey!
Lugnet efter stormen
Under flera dagar har jag försökt lokalisera mig själv. Försökt sätta ord på min situation och en ogripbar, abstrakt känsla inom mig. Denna känsla bidrar med en sinnestämning som är långt från det jag annars benämner som mig själv. En sinnesstämning som tillåter mig själv att sätta mig ner och bara vara. Inte agera, inte reagera och inte aktivt analysera och påverka utan bara vara.
För på något konstigt sätt känner jag mig nollställd. Inte melankolisk. Inte ensam. Inte nedstämd. Bara nollställd och lugn…
Måhända denna känsla har något med olyckan att göra, för det har suttit i sedan dess. Kanske kan det också ha med ledigheten att göra, för även jullovet har ju så passande funnits med sedan dess. Jag vet inte…
På många sätt är lugnet väldigt skönt och förmodligen ett nödvändigt ont för återhämtning. Jag trivs med situationen just nu och jag kräver ingenting av varken mig själv eller andra. Dock lite märkligt och på något sätt obehagligt för en sådan som mig som behöver tempo och min egen sprudlande attityd för att ta mig framåt. För en gångs skull kräver jag dock inte av mig själv att ta mig framåt – jag behöver landa och bara vara.
Eftersom jag har svårt att hitta de orden jag söker, väljer jag istället att sammanfatta mina två veckor i Sunne med bilder…
//Ninni
Försökte få Sanna att öppna ögonen på ett kort eftersom hon har en obotlig förmåga att blunda. Så här blev resultatet efter många om och men...
Underbara älskade...
Pappa och Sanna (som blundar igen...)
En klassiker - mysfrukost hos familjen Frykman-Larsson-Wieslander! Två fel på denna bild är dock:
1.Frukosten förtäres vanligtvis i sängen.
2. En liten hund brukar närvara när det vankas frukost. Vart fasen är Dizzy?
Vår överambitiösa mamma fixar julbordet. Omnomnomnom!
Välförtjänt vila efter julbordet.
Min charmanta lillasyster... Guuuu va säxit!
Dennis och Tove - lovely!
Jag tillsammans med en hysterisk liten tomte. Som svar på frågan om tomten hade snott min morgonrock fick jag:
"Harru problem ällä??!!"
Min älskade gamla vapendragare. Jag hittar inte ord, Sirocco...
Pappas katter inspekterar brasan.
Tre stjärnor på himlen GalenPanna... Lika begåvade som de ser ut faktiskt...
Se den underbara förvirringen hos min bror. Han och jag höll oss ungefär på samma nivå när vi spelade GalanPanna. Sen är det ju inte helt lätt att få platser som "BajaMaja" eller "Elektriska Stolen" - eller hur Dennis. Zlatan kan dra åt helvete med för den delen...
Lillsvågern och mammas blomarrangemang var de två finalisterna i Nyårsaftonens skönhetstävling.
Nej, Söderlunn - jag vet att du inte vill vara med på kort, men jag var ju tvungen! Ditt ansiktsuttryck utstrålar en sån underbar avsmak i Toves närhet!
Lilla hjärtat har blivit heltidsanställd pyroman på Knektvägen (till Dizzyz fasa, som låg under soffan halva natten). Johan hade raketer, Tove hade raketer, Daniel hade raketer och grannarna hade raketer så vi fick jobba hårt för att skjuta upp allt - därav askmolnet som kan liknas vid Eyjafjallajökulls utbrott.
Tankarna går just nu till min älskade morfar. Jag fick precis reda på att han ligger nedsövd i respirator på grund av en infektion som kroppen inte har orkat med själv. Skulle helst vilja vara hos dig och ge dig en stor värmande och stärkande kram! Du kommer att fixa det här med morfar, jag är säker på det!