Ninni - life on a stick

Ibland tar vardagen lite oväntade vändningar. Det som skulle bli ett fridfullt och njutbart jullov med många långa, härliga skogspromenader övergick på ett par sekunder till ett trauma, som de så fint kallade det på Danderyds sjukhus.

Det var dagen efter sista tentan som jag och Johan fick genomföra den efterlängtade skoterpremiären. Jag ser alltid så mycket fram emot att få känna den karaktäristiska skoterlukten, höra det vassa ljudet som dämpas av snödynorna och känna adrenalinet forsa genom kroppen då vi burkar sådär lagom mycket i svängarna. I full mundering for vi fram över ett snöbeklätt Ljusterö, lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

Det var efter en tid bakom Johan som jag själv valde att ta en tur. Det hör till sak att jag är avsevärt mer försiktig än min busiga sambo som tycks få små horn i pannan direkt snön kommer. Likväl var det någonting som hände. Någonting var inte som det skulle och vad detta någonting var lär vi aldrig heller få veta...

Vid vägens slut slog det stopp mot en tall. Trädet skållades och skotern gick i princip av. Bredvid skotern och tallen blev jag liggandes tills Johan hittade mig och efter att han hade förstått allvaret bar det av in till Danderyds sjukhus med extrainsatt, extra snabb färja. Enligt min morbror, som är gammal sjuksköterska i gemet, var skadorna precis så pass allvarliga att personalen på Danderyd blåste i stora hornet. Flera timmar senare – magnetröntgen, vanlig röntgen, gipsning och annat tillhörande krimskrams inkluderat – börjar mitt minne så sakta börja existera igen efter att ha gjort ett uppehåll på cirka tolv timmar. Det jag möts av är en bruten handled, ett igenbeckat öga, ett spräckt ögonbryn, en ordentlig hjärnskakning samt ett obrukbart högerben på grund av diverse mjukdelsskador.  Men jag levde i alla fall…

Fram tills idag, elva dagar senare, har min koncentration varit förkastlig, närminnet sviktat och gånghastigheten legat på runt 1 km/h. Fram tills idag har min blåtira varit en blickfångare och mina syskon fått agera slavar åt sin handikappade storasyster. Men idag känner jag att min energi kommit åter. Jag känner att jag är tillbaka.

Visserligen kan jag ändå benämna tiden i Sunne som fridfull och njutbar men utan de många härliga skogspromenaderna och utan att kunna genomföra så mycket annat än enbart återhämtning.

Vad jag vill med detta inlägg är berätta för de som undrar att jag är ok! Jag vill dessutom säga ett stort och ödmjukt tack till alla stackars jävlar som fått hjälpa mig under dessa dagar. Tack till personalen på Danderyds sjukhus som jag (enligt uppgifter) snackat hål i huvudet på och tack till alla som på olika sätt gett fysiskt och mentalt stöd genom at finnas till och höra av sig.
Det värmer!

//Ninni


Jag - ett och ett halvt dygn efter olyckan. Tämligen indisponibel...


Jag, Sanna och Tove på julafton - 6 dagar efter olyckan. Ser liite mer representabel ut?

Staaackars skotern!

Ingen har val kunnat undgå Råttan? Den omtalade, misstrodda, bejublade och rostiga Råttan… OM det mot förmodan ändå är någon som missat min livskamrat så följer här en liten beskrivning.

Råttan kom till mig i maj, detta år. Efter att ha snittat cirka 50 km/h från Sunne till Stockholm anlände äntligen syrran och plastfarsan, likt packade sillar, med underverket. Fulla av avsky mot dåliga bromsar och med lock för öronen som ett resultat av det höga varvtalet och dålig ljudisolering sladdade de in på parkeringen på Visirvägen och lämnade tacksamt över nycklarna till mig. Hon skulle bli min följeslagare under en hel sommar och det var hennes uppgift att ta mig från hemmet i Segeltorp till jobbet i Södertälje. Jag tvingade Björn att byta bromsar, tvingade Johan att dra handbromsen och att ha koll på motortemperatur och annat går numera på rutin…

Vi fäste oss vid varandra, Råttan och jag. Vi fäste oss så pass mycket vid varandra att vi beslöt oss för att hon skulle få stanna kvar tills döden skiljer oss åt (läs: tills Råttan hamnar på skroten).

Vi har varit med om mycket, Råttan och jag. Som jag bloggade om i somras har hon burit fem fullvuxna personer samtidigt som två tredjedelar av baksätet och lika mycket av framsätet var fyllt med packning. Hon har vägrat att starta vid Skärholmen C så jag, syrran och Herdis fick ringa efter starthjälp. Hon har sladdat på allmän plats med obehagliga påföljder. Listan kan göras lång…



Nu kommer dock snart domen. Den 22 december ska råttan besiktas. Under hela hösten har vi diskuterat fram och tillbaka vad som kan vara fel och, framför allt, hur det kommer att gå. Därför lägger jag nu upp det som en tävling på bloggen så alla ska få chans att satsa på utgången för min lilla röda sportbil.


It's a race! (citat från Rowan Atkinson's karaktär i Rat-Race)

Vi talar alltså om en vinröd Renault Clio från -95 som jag ärvt av min lillasyster. Bakluckan går inte att öppna på grund av rost, hon läcker minimalt (men ändå lite) olja och hon startar ibland, när hon har lust. Dock funkar allt lull-lull och jag lovar att göra mitt bästa för att hennes yttre skall glänsa den 22 december. Dessutom lovar jag att ta av rattmuffen samt även skickar Johan så han ska få genomföra besiktningen, allt för öka chasen för en gynnsam utgång. Hittills har följande satsningar gjorts:

Mamma – Råttan går igenom med bra att veta-anmärkningar

Johan – 2 tvåor

Jag vet att även Tove, Micke och Emil har satsat också men ni får påminna mig om hur ni har satsat… Kom igen! Lägg ett bud!

//Ninni

Utvecklande, begränsande, frustrerande, motiverande, fascinerande, pressande…
Jag vet faktiskt inte hur den gångna terminen bäst kan beskrivas. Det enda jag vet just nu är att det är över. Att jag har klarat det och att det är över…

Jag antar att många av er, mina vänner, är trötta på mitt eviga dravel om hur mycket jag har att stå i hela tiden. Jag antar att mycket av den tid jag offrat på skola, jobb och återhämtning är tid som kanske kunde spenderats annorlunda. Under den här hösten har jag varit isolerad från både mig själv och min omvärld. Jag har varit trött och frustrerad på den börda som CSN har lagt på mig och många andra, jag har varit upprörd på mig själv och människor runt omkring mig och jag har känt mig ensam. Jag har slitit och känt martyrskapet växa inom mig…

Nu sitter jag tillslut hemma i soffan med en filt kring axlarna efter sista tentan för terminen. Chai-teet som jag hällt upp i en överdimensionerad kopp smakar fantastiskt och värmer mig. Snön yr utanför fönstret och verkar inte ha någon tanke på att sluta. Martina, Jason och Nour gör ett fantastiskt jobb med Musikhjälpen i P3 som ljuder non-stop från radion som jag fick från mamma i julklapp förra året. Jag tar en klunk av mitt te och njuter. Njuter av den kombination av stillhet, tomhet och eufori som enbart kan infinna sig efter sista tentan för terminen. Jag klarade det!

Utmaningar är motiverande och utvecklande, men de kan också vara frustrerande och påfrestande. För mig har den gångna terminen innefattat alla dessa komponenter och den har även upplevts som begränsande ur många synvinklar. Dock hoppas jag och tror att den i slutändan har gett mig lite mer kunskap om både mig själv och min omvärld.

Nu ligger ett välförtjänt jullov framför mina fötter och faktum är att det är det sista jullovet någonsin! Jag ska utnyttja det väl och umgås så mycket jag kan med nära och kära. Ska dessutom unna mig själv att lägga till på bloggandet – något som frigör mig och får mig att tänka till. Om ett år tar jag examen…

//Ninni


PS. Låten som får bli signatur för det här inlägget och som jag även önskade från Musikhjälpen är Good Riddance med Green Day. Önska en låt du med och hjälp till att stoppa handeln med barn!