En oväntad vändning...
Ibland tar vardagen lite oväntade vändningar. Det som skulle bli ett fridfullt och njutbart jullov med många långa, härliga skogspromenader övergick på ett par sekunder till ett trauma, som de så fint kallade det på Danderyds sjukhus.
Det var dagen efter sista tentan som jag och Johan fick genomföra den efterlängtade skoterpremiären. Jag ser alltid så mycket fram emot att få känna den karaktäristiska skoterlukten, höra det vassa ljudet som dämpas av snödynorna och känna adrenalinet forsa genom kroppen då vi burkar sådär lagom mycket i svängarna. I full mundering for vi fram över ett snöbeklätt Ljusterö, lyckligt ovetande om vad som komma skulle...
Det var efter en tid bakom Johan som jag själv valde att ta en tur. Det hör till sak att jag är avsevärt mer försiktig än min busiga sambo som tycks få små horn i pannan direkt snön kommer. Likväl var det någonting som hände. Någonting var inte som det skulle och vad detta någonting var lär vi aldrig heller få veta...
Vid vägens slut slog det stopp mot en tall. Trädet skållades och skotern gick i princip av. Bredvid skotern och tallen blev jag liggandes tills Johan hittade mig och efter att han hade förstått allvaret bar det av in till Danderyds sjukhus med extrainsatt, extra snabb färja. Enligt min morbror, som är gammal sjuksköterska i gemet, var skadorna precis så pass allvarliga att personalen på Danderyd blåste i stora hornet. Flera timmar senare – magnetröntgen, vanlig röntgen, gipsning och annat tillhörande krimskrams inkluderat – börjar mitt minne så sakta börja existera igen efter att ha gjort ett uppehåll på cirka tolv timmar. Det jag möts av är en bruten handled, ett igenbeckat öga, ett spräckt ögonbryn, en ordentlig hjärnskakning samt ett obrukbart högerben på grund av diverse mjukdelsskador. Men jag levde i alla fall…
Fram tills idag, elva dagar senare, har min koncentration varit förkastlig, närminnet sviktat och gånghastigheten legat på runt 1 km/h. Fram tills idag har min blåtira varit en blickfångare och mina syskon fått agera slavar åt sin handikappade storasyster. Men idag känner jag att min energi kommit åter. Jag känner att jag är tillbaka.
Visserligen kan jag ändå benämna tiden i Sunne som fridfull och njutbar men utan de många härliga skogspromenaderna och utan att kunna genomföra så mycket annat än enbart återhämtning.
Vad jag vill med detta inlägg är berätta för de som undrar att jag är ok! Jag vill dessutom säga ett stort och ödmjukt tack till alla stackars jävlar som fått hjälpa mig under dessa dagar. Tack till personalen på Danderyds sjukhus som jag (enligt uppgifter) snackat hål i huvudet på och tack till alla som på olika sätt gett fysiskt och mentalt stöd genom at finnas till och höra av sig.
Det värmer!
//Ninni
Jag - ett och ett halvt dygn efter olyckan. Tämligen indisponibel...
Jag, Sanna och Tove på julafton - 6 dagar efter olyckan. Ser liite mer representabel ut?
Staaackars skotern!
men.. stackars johans skoter.. ;) skämt å sido. skönt att höra att du e ok
Kram till di och kram till Sunne!
Insha'Allah som mina elever skulle ha sagt... det måste ha varit meningen att du skulle klara dig så pass bra för det kunde juh ha gått så sjukligt mycket sämre! Jag är glad att du lever och att allt som du har lyckats ha sönder kommer att gå att laga!