Ninni - life on a stick

Jag är inte feg. Inte vanligtvis. Jag är inte orolig för hur folk ska uppfatta mig, är inte blyg när jag träffar nya människor och är oftast ganska nöjd med hur jag tacklar obekväma situationer. Jag känner mig relativt bekväm med mig själv i de allra flesta fall helt enkelt…

Dock är det är det en typ av tillfällen som har gjort mig nästintill skräckslagen. Det kan låta så fånigt, men jag har – ända sedan min småskolelärare Kristina försökte traggla cat, house, "my name is" och "I am, you are, he she it is" med mig och mina klasskamrater – varit uppenbart rädd för att använda min engelska. Jag har dragit mig för att hamna tillsammans med människor som inte kunnat prata svenska och om jag ändå tvingats in i dessa situationer har jag sett till att ha med mig någon som kan föra min talan.

Givetvis har denna fobi begränsat mig på så sätt att jag missat många intressanta situationer, intryck och människor. Det har begränsat mig och sänkt min annars starka självkänsla.

Den sista tiden har jag dock, allt mer frekvent, tvingats in i situationer där min engelska är nödvändig och där det inte funnits någon återvändo. Jag har märkt att dessa situationer påverkat mig starkt och att jag faktiskt vågat pröva mina vingar. Det har varit försiktiga vingtag och samtidigt som jag tror att dessa inte ska orka bära mig, att jag faller, så visar det sig att jag flyger fritt. Givetvis är det ingen prestigefull uppvisningsflygning men vingarna för mig åtminstone uppåt och bär mig! Jag både vågar och kan!

Idag blev jag sittande ensam med en italienare som är otroligt social – obehagligt social för mig som fortfarande inte tror att jag kan prata engelska. Jag bidrog ändå så gott jag kunde till konversationen och försökte fokusera på vad jag sa istället för hur jag sa det. Det mest intressanta i denna händelse var ändå min påföljande reaktion då jag sedan blev ensam igen – likt en liten hundvalp som nyss lärt sig sitta på kommando viftar jag hysteriskt på svansen och tycker mig vara den mest framgångsrika i hela världen! Sakta men säkert börjar jag komma över min fobi och ser världen med nya ögon. Ordförrådet och grammatiken är fortfarande kass men jag har börjat inse att det, även här, är en fråga om vilja och mod.

Jag är inte feg!

//Ninni

Nu ska jag ta mitt pick och pack och åka till Värmens land. Lyckliga, lyckliga mig!

WOHO! Årets programledare för Musikhjälpen i P3 är nu avslöjade och det kommer sannolikt att bli en kanonvecka med det uppmärksammade insamlingsprogrammet även i år! Jason är ju en veteran från förra inlåsningen och har visat sig vara en otroligt varm och hjärtlig människa. Nour är en intelligent och storsinnad ifrågasättare och, av mig, en omtyckt glädjespridare.  Sen har vi ju allas vår Martina från Morgonpasset i P3 – en programledare av rang!

                   
                    Programledarna för Musikhjälpen 2010 (bild lånad av musikhjälpen.se) - 
                    Jason "Timbuktu" Diakté, Nour El-Refai och Martina Thun.

Jag kommer väl ihåg förra året då jag och Johan hade en hel veckas adventsmys och pyssel med tonerna och rösterna från Musikhjälpen i bakgrunden. Kombinationen av julens hjälpsamma och öppenhjärtliga sinnelag i åtanke tillsammans med alla generösa människor som ringde in till programmet, fich det mig att känna mig otroligt varm och glad.

I år kommer fokuset att vara trafficking, vilket även de insamlade pengarna kommer att gå till. Asså, jag menar att bekämpa trafficking. Inte till trafficking. Äsch, ni fattar…

Lyssna på Musikhjälpen i P3 den 13-19 december, önska en låt och skänk en slant till offer för trafficking.

//Ninni

Jag sitter i skolan och väntar på information om CSN-regler från kansliet. Väntetiden skulle kunna upptas av plugg men jag väljer istället att passa på att ta upp bloggandet igen som en stunds flykt… Även om tiden jag lägger ner på studier har minskat sedan de sista tentorna för två veckor sedan, känner jag mig fortfarande otroligt trött på pluggande, grupparbeten, komplexa beräkningar och massiv amerikansk kurslitteratur (där författarna får betalt för antal ord istället för kvalitativ text). Inte nog med att CSN’s kravbrev hänger mig i hasorna så känner jag verkligen att skolans krav sluter sig allt hårdare kring mig som ett resultat av det som kallas Master of Science och som är de sista åren av civilingenjörsutbildningen. Jag är trött på att prestationer som inte berör någon annan än mig själv och jag ser verkligen fram emot att istället få gå ut i världen och göra nytta med mina kunskaper.

För att citera Mamma (som i sin tur citerar den förvirrade kirurgfisken Doris i Hitta Nemo) så är det bara att fortsätta simma som gäller. Håll huvudet ovanför vattenytan och
                                                     ♫ ♪ Fortsätt simma, fortsätt simma ♪ ♫…

I sådana här perioder uppskattar man verkligen det liv och den trygghet man annars har och som därigenom ger möjlighet till återhämtning och ventilation av positiv energi. Återhämtningsperioder som man kan leva på länge och som man kan tänka tillbaka på under skolans tunga dagar. Jag har haft en helmysig helg och lugn helg – med städ, Alla Helgona-besök vid graven och besök av Linda på lördagen följt av en långpromenad, bilstädning och omplantering av blommor på Johans jobb på söndagen.

Livet är bra härligt när man får uppleva det i all sin enkelhet!

//Ninni


En nytvättad råtta med vinterpupper och rattmuff (e.g råttmuff...)


Ingången till Hjärtats butik har fått en höst- och vinterlook.


Är det någon som vet vad buskhelvetet heter så vill jag och Linda gärna ha reda på det!

Det blev så tomt helt plötsligt. En liten underbar, sjungande, himmelsblå varelse har lämnat oss – en nyfiken och livfull individ som spred otroligt mycket glädje.

Det är märkligt att en liten fågel kan påverka så mycket. Uppenbarligen gjorde du det, Rambo! Du var en stor del av vår lilla familj och vi kommer alltid att minnas dig!

Det är tomt utan dig, Bambo-Rambo. Vi saknar dig!

//Ninni, Johan och Lina

Din fru ropar på dig Rambo. Hon sitter nere i burhörnet där du låg, hos sitter på lampskärmen där du älskade att sitta och hon kvittrar maniskt. Hon kvittrar som du brukade göra Rambo – det är som att hon ropar.