Ninni - life on a stick

Jag är inte feg. Inte vanligtvis. Jag är inte orolig för hur folk ska uppfatta mig, är inte blyg när jag träffar nya människor och är oftast ganska nöjd med hur jag tacklar obekväma situationer. Jag känner mig relativt bekväm med mig själv i de allra flesta fall helt enkelt…

Dock är det är det en typ av tillfällen som har gjort mig nästintill skräckslagen. Det kan låta så fånigt, men jag har – ända sedan min småskolelärare Kristina försökte traggla cat, house, "my name is" och "I am, you are, he she it is" med mig och mina klasskamrater – varit uppenbart rädd för att använda min engelska. Jag har dragit mig för att hamna tillsammans med människor som inte kunnat prata svenska och om jag ändå tvingats in i dessa situationer har jag sett till att ha med mig någon som kan föra min talan.

Givetvis har denna fobi begränsat mig på så sätt att jag missat många intressanta situationer, intryck och människor. Det har begränsat mig och sänkt min annars starka självkänsla.

Den sista tiden har jag dock, allt mer frekvent, tvingats in i situationer där min engelska är nödvändig och där det inte funnits någon återvändo. Jag har märkt att dessa situationer påverkat mig starkt och att jag faktiskt vågat pröva mina vingar. Det har varit försiktiga vingtag och samtidigt som jag tror att dessa inte ska orka bära mig, att jag faller, så visar det sig att jag flyger fritt. Givetvis är det ingen prestigefull uppvisningsflygning men vingarna för mig åtminstone uppåt och bär mig! Jag både vågar och kan!

Idag blev jag sittande ensam med en italienare som är otroligt social – obehagligt social för mig som fortfarande inte tror att jag kan prata engelska. Jag bidrog ändå så gott jag kunde till konversationen och försökte fokusera på vad jag sa istället för hur jag sa det. Det mest intressanta i denna händelse var ändå min påföljande reaktion då jag sedan blev ensam igen – likt en liten hundvalp som nyss lärt sig sitta på kommando viftar jag hysteriskt på svansen och tycker mig vara den mest framgångsrika i hela världen! Sakta men säkert börjar jag komma över min fobi och ser världen med nya ögon. Ordförrådet och grammatiken är fortfarande kass men jag har börjat inse att det, även här, är en fråga om vilja och mod.

Jag är inte feg!

//Ninni

Nu ska jag ta mitt pick och pack och åka till Värmens land. Lyckliga, lyckliga mig!