Ninni - life on a stick

Ibland infinner sig känslan av att glida runt på ett bananskal! Eller ja – vilken annan friktionsfri frukt som helst som lämpligt kan beskriva situationen. Igår var en sån dag – en dag vars huvudsakliga ljusglimtar kan beskrivas i följande tre punkter:

Sparat (tjänat?) en femhundring: Dagen började med att jag inte kunde hitta mitt nytankade SL-kort och drog slutsatsen att jag måste ha tappat det dagen innan på väg hem. Bitterheten över denna start på dagen gjorde att jag bad Stockholms kollektivtrafik dra åt helvete. Istället för att ta bussen valde jag att sätta mig i en timmeslång kö tillsammans med Råttan – ett otroligt rationellt drag tyckte jag då. När jag sedan berättade för mina pluggkompisar att jag tappat kortet började de dock babbla om möjligheter till förlustanmälning om man hade sitt kortnummer – något som jag givetvis inte hade antecknat någonstans! Fuck…
Väl hemma igen rotade jag igenom varenda gammal väska och jacka i jakt på något som kunde likna ett kortnummer. Tro det eller ej – men tillslut lyckades jag dock hitta ett gammalt kvitto med den sifferkombination jag sökte. Detta gjorde att jag kunde registrera kortet, förlustanmäla det och be SL skicka ett nytt. De 490 kr som jag hade betalat för kollektivtrafiken dagen innan hade inte gått förlorade! Woho!

Klarat tentan: I två dagars tid har jag och min pluggkompis Tinta uppdaterat KTH-portalen i hopp om att tentaresultaten till kursen Dynamics and Motion Control tillslut kommit in. Vetskapen om att vi inte ville möta ett eventuellt underkänt resultat fanns där, men nyfikenheten var för stor för att kunna låta bli att titta! Det bör tilläggas att jag aldrig haft så stor ångest inför ett tentaresultat någonsin och det mest troliga var att jag snubblat på mållinjen och inte klarat denna sista tenta…
En bit in på eftermiddagen stannade Tinta upp. ”Det har kommit nu…” sa hon och smålog. Det visade sig att hon hade klarat sig men själv vågade jag inte kolla förrän jag kom hem. Risken att jag skulle börja snyfta över ett F (underkänt) var ju ändå ganska stor… I bilen på väg hem vågade jag dock uppdatera resultaten och möttes av ett godkänt betyg (utan någon som helst marginal). Jag har nog aldrig någonsin blivit så glad över ett skitbetyg! Woho!


Pengar kvar: I två månaders tid har existensminimum varit inom räckhåll. På grund av olyckan i december har jag inte kunnat jobba och att enbart leva på CSN i Stockholm är nästintill omöjligt. Att betala räkningar har varit ångestladdat och följts av att vända på varenda krona för att klara sig månaden ut. Igår funderade jag länge på om jag verkligen skulle sätta mig med ångestprojektet att betala räkningar, som jag hade planerat att göra. Jag menar – det skulle ju vara tråkigt att ta udden av den positiva stämning som kommit av tidigare händelser under dagen.
Efter många om och men satte jag mig ändå framför datorn. Det skulle dock visa sig att lyckan var med mig även i detta avseende! Tack vare att jag kunnat börja jobba igen har jag monetär marginal denna månad! Woho!

En stor lättnad och en gigantisk skjuts framåt! Jag tvivlar på att denna dag bjuder på samma resa, men det gör ingenting – gårdagen kan jag leva på länge! Nu ska jag försöka lära mig realtidsprogrammering. Wish me luck!

//Ninni

Jag befinner mig i en brytpunkt. Ett paradigmskifte som tvingar mig vidga mina vyer och utmana mina tankebanor.  Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande.

Förra veckan var det återigen tenta-period. Som så många gånger förr laddade jag på ett sätt som med åren visat sig vara gynnsamt. De väl rotade ritualerna kring examinationen har med tiden blivit heliga och innefattas bland annat av en promenad innan skrivtillfället, lämplig matsäck som inte stör de andra studenterna (genom exempelvis prasslande och knastrande), tidig ankomst till tentasalen samt ett alldeles för omfattande förråd av pennor i olika färger. Som så många gånger förr blandades mitt självförtroende upp av ett lätt nervöst pirr i magen och fokus på uppgiften.

Dock var situationen lite annorlunda nu är tidigare tenta-perioder. Vetskapen om att detta kunde vara den sista prövningen av detta slag någonsin gjorde nog att nervositeten tog överhand och utmanade min koncentration. I detta nu inväntar jag fortfarande resultaten och hoppet är ändå stort att jag klarat mig igenom även denna prövning…

Det är med en känsla av befrielse och beslutsamhet som jag nu entrar en ny värld. En vardag som inte längre är styrd av uppsatta läromål och tydliga prestationskrav. Det regelverk och de riktlinjer som tidigare satts av min utbildning gäller inte på samma sätt längre och det är upp till mig själv att forma mitt fortsatta liv och skapa min egen framgång. Omställningen är svår – det har varit så enkelt att bara försöka leva upp till externa krav och följa strömmen, men helt plötsligt är det inte upp till någon annan än mig själv att definiera och forma de egna läro- och prestationsmålen.

I fredags fick jag ett telefonsamtal – ett samtal som tydliggjorde detta oundvikliga paradigmskifte som tidigare enbart funnits med i bakhuvudet. Vi kan kalla honom ”mentor”, han som ringde igår. En eftertänksam och klok individ som jag lärde känna som en av mina chefer under min praktik på Scania förra sommaren och som nu ringde för att diskutera mitt ex-jobb.  På något sätt utmanade han mina tankar, ifrågasatte mina val och rubbade min situation. Han fick mig att inse och förstå att jag nu behöver göra en kraftsamling för att tydliggöra och slå mig in på den väg jag faktiskt vill gå. Det val av ex-jobb jag nu ska göra kommer antagligen att mappa in min fortsatta karriär, vilket gör att det känns viktigt och stimulerande.

Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande. Ingen kommer att ta några beslut åt mig, bära mig eller sopa vägen där jag går. Vilken fantastisk möjlighet till självförverkligande!

//Ninni