ett paradigmskifte av rang!
Jag befinner mig i en brytpunkt. Ett paradigmskifte som tvingar mig vidga mina vyer och utmana mina tankebanor. Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande.
Förra veckan var det återigen tenta-period. Som så många gånger förr laddade jag på ett sätt som med åren visat sig vara gynnsamt. De väl rotade ritualerna kring examinationen har med tiden blivit heliga och innefattas bland annat av en promenad innan skrivtillfället, lämplig matsäck som inte stör de andra studenterna (genom exempelvis prasslande och knastrande), tidig ankomst till tentasalen samt ett alldeles för omfattande förråd av pennor i olika färger. Som så många gånger förr blandades mitt självförtroende upp av ett lätt nervöst pirr i magen och fokus på uppgiften.
Dock var situationen lite annorlunda nu är tidigare tenta-perioder. Vetskapen om att detta kunde vara den sista prövningen av detta slag någonsin gjorde nog att nervositeten tog överhand och utmanade min koncentration. I detta nu inväntar jag fortfarande resultaten och hoppet är ändå stort att jag klarat mig igenom även denna prövning…
Det är med en känsla av befrielse och beslutsamhet som jag nu entrar en ny värld. En vardag som inte längre är styrd av uppsatta läromål och tydliga prestationskrav. Det regelverk och de riktlinjer som tidigare satts av min utbildning gäller inte på samma sätt längre och det är upp till mig själv att forma mitt fortsatta liv och skapa min egen framgång. Omställningen är svår – det har varit så enkelt att bara försöka leva upp till externa krav och följa strömmen, men helt plötsligt är det inte upp till någon annan än mig själv att definiera och forma de egna läro- och prestationsmålen.
I fredags fick jag ett telefonsamtal – ett samtal som tydliggjorde detta oundvikliga paradigmskifte som tidigare enbart funnits med i bakhuvudet. Vi kan kalla honom ”mentor”, han som ringde igår. En eftertänksam och klok individ som jag lärde känna som en av mina chefer under min praktik på Scania förra sommaren och som nu ringde för att diskutera mitt ex-jobb. På något sätt utmanade han mina tankar, ifrågasatte mina val och rubbade min situation. Han fick mig att inse och förstå att jag nu behöver göra en kraftsamling för att tydliggöra och slå mig in på den väg jag faktiskt vill gå. Det val av ex-jobb jag nu ska göra kommer antagligen att mappa in min fortsatta karriär, vilket gör att det känns viktigt och stimulerande.
Jag är på väg ut i en verklighet som på ett sätt är främmande och skrämmande och som på ett annat sätt är välkomnande och omfamnande. Ingen kommer att ta några beslut åt mig, bära mig eller sopa vägen där jag går. Vilken fantastisk möjlighet till självförverkligande!
//Ninni