Ninni - life on a stick

Körslaget är en härlig avslutning på lördagarna. En varm och glädjefylld folkfest där ett hav av färgsprakande människor samlas för att stämma upp i körsång tillsammans med sina mer eller mindre kända körledare. Det är sådär mysigt i all min lagomhet – en lagom tävlingsinriktning, en lagom exponering av människor under en lagom tid. Lagom helt enkelt…

I år har bland annat Team Mojje satts i konkurrens med Team Rongedal och Team Moraeus… och så har vi Team Sundblad… För er som inte sett Körslaget kan jag berätta att den före detta Lambretta-sångerskan satt ihop en kör med enbart tjejer. Det är en guldfärgad kör vars inriktning bland annat är Spice Girls och låtar som Girls just wanna have fun. De är otroligt duktiga även om jag kan bli så oerhört provocerad av den extrema Girl Power-inställningen och flickiga fasaden. Det är ju självklart att de ska skåla i champagne och få make-up innan sina rep – tjejer gillar ju sånt! Lite som Melodifestivalens Timotej. Tanken kanske är god men det blir så förnedrande…

I ett annat hörn av Stockholm sitter familjerådgivaren och Kvinnor Kan-grundaren Eva Sternberg och påstår att hemmapappor är direkt livsfarliga för sina barn. Från en dokorsavhandling som påvisar att spädbarnsolyckorna har ökat med 30 % menar Eva Sternberg sig kunna bevisa att pappor inte kan ta ansvar för ungarna. Detta med tilläggskommentaren ”det är bara jag som vågar säga det”. Hon nästintill kräver att enbart mammor skall vara hemma med barnet under hela det första året och det läskigaste av allt är nästan att hon besvaras med instämmande nickar från alldeles för många håll…

De påtagliga inställningen till skillnader mellan manligt och kvinnligt tycker jag är skrämmande. Oavsett om detta kommer från en guldfärgad Girl Power-kör, en ”öppensinnad” debattör eller en chef som ger tjejen tusen kronor mindre i månaden för att hon är just det – tjej. Hur ska vi någonsin kunna nå upp till ett jämställt samhälle med ovanstående argument och principer? Det är klart att det finns skillnader mellan manligt och kvinnligt men jag vill påstår att många av dessa påstådda skillnader är mellan individer. Jag ber er därför att ta mig och alla andra för vad vi faktiskt är: Individer med ett eget liv, egna förmågor, egna preferenser och egna idéer.

//Ninni

Vår kommande uppgift i kandidatarbetet är en sammanslagning av de individuella specialiseringar vi gjort. Det jag har slitit med under alldeles för lång tid är infraröd kommunikation och tillsammans med några andra tekniker skall vi nu bygga något revolutionerande! Detta går under parollen i rubriken.

Einsteins skulle förmodligen uppfinna en massa automatiseringar av hemmet om han var hemma och hade tråkigt, så nu letar jag efter tips på vad man kan uppfinna och utveckla!

Är du kanske i behov av en automatisk kattmatningsmaskin, en automatisk inköpslista som vet vad du har i kylskåpet, automatisk nedsläckning, automatisk blomvattning eller kanske en väckarklocka som bara stängs av om du gör tio sit-ups? Listan kan göras lång och jag vill ha fler och större idéer!

Det kommer bli otroligt roligt men först och främst måste man ju ha en bra idé i bygga vidare på! Min kreativitet är och förblir begränsad…

//Ninni - Invetor Wannabe

A homemade internet-enabled cat feeder.

Över en månad har gått. En månad av hårt arbete och ångest. Del ett av mitt kandidatarbete är nu förbi och har lämnat mig kvar i den vanliga verkligheten – lättad och utmattad.

Efter de dryga nio timmarna vid datorn dagligen, grottande i programmeringskod och text, har energin inte funnits där att sätta sig ned vid bloggar – varken för läsande eller skrivande. Energi har inte funnits för att bry mig om något annat än mig själv och mitt arbete – telefonen har varit bojkottad och de vanliga, dagliga rutinerna nedlagda. Jag vet inte om jag behöver be om ursäkt för någon. Jag kanske har varit kort och sluten, men det har uppenbarligen varit mitt sätt att hantera situationen.

Jag vet inte heller om detta sjukliga fokus är bra och nödvändigt för utförandet eller om det bara är ett verktyg för att sakta och metodiskt bryta ner mig själv genom stress och självkritik. Där är en lärdom så stor som någon att tvingas se till sig själv och reflektera över hur man beter sig i pressade situationer.

En av handledarna i kursen – en student som läser året över mig - sa något tänktvärt och sanningsenligt: Man genomgår inte en civilingenjörsutbildning för att lära sig saker. Man genomgår den för att lära sig att lära sig. KTH utformar inte en massa konstiga uppgifter för oss för att vi ska lära oss teknikerna, utan för att vi ska bygga upp oss själv och vårt tankesätt.

Det är så otroligt lärorikt att se hur man själv formas och påverkas av situationer och utmaningar man ställs inför. Sedan inlämningen av arbetet i måndags morse har jag varit omtumlad och funderat över vad som egentligen hände. Det kommer ta en tid att bearbeta intrycken och kanske krävs det även fler utmaningar av liknande karaktär för att påminna mig om mitt eget beteende och, för all del, mina brister.

Nu är jag tillbaka – lite starkare och mycket klokare än jag var för en månad sedan. Likt en av björkarnas knoppar om våren har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på vårsolens värmande strålar som kan ge mig liv igen och som åter låter mig färga min tillvaro och bidra med energi. Inlämningen av uppgiften kom vid precis rätt tidpunkt – i början av våren och i slutet av mitt tålamod. Bubblan spricker och en livfull och befriande renässans kan upplevas.

Sammanfattningsvis och pretentiöst: Var ödmjuk inför uppgifter. Gå in för dem helhjärtat men låt dem för guds skull inte bryta ner dig och krossa ditt självförtroende. Lär istället av dem och ta tillfället i akt att utvecklas som människa och att lära av andra som är involverade.

Tack för att ni väntade!
//Ninni