En batteriladdare
Klockan är 17.36. Jag stryker Johan försiktigt över kinden och tassar ljudlöst ut genom dörren till flygeln. För första gången under hela vår veckolånga vistelse på Ljusterö berättigar vädret oss att ligga inomhus och slappa – regnet ligger i luften och det finns tillstymmelse till vita gäss ute på sjön. Givetvis landade dock det slappandet i djup sömn bredvid varandra och en varsin pocketbok som vänts med omslaget upp mitt i ett – förmodligen – spännande kapitel.
Jag sätter på mig ett par behagliga skor och spatserar sakta den en och en halv kilometer långa vägen ut till postlådorna för att hämta morgontidningen. Klockan är 17.36…
Lugnet och egentiden får mig att, i mina tankar, sammanfatta min sommar. Ända sedan jag skrev sist har dagarna varit fyllda med aktiviteter – givande, roliga, energikrävande, utvecklande, slitsamma och energigivande aktiviteter. Helt enkelt en oerhört händelserik period av året. Inte minst var min praktik på Scania och årets arbete med båten otrolig lärorikt och spännande. Dock långa historier som är omöjliga att ens påbörja här.
Jag är nu halvvägs ut till brevlådorna. Ett ljummet och efterlängtat sommarregn faller stilla över mig och jag rycker samtidigt till av en sällskapssjuk kviga som kommit fram till stängslet för att hälsa. I dikeskanten flyger en färgglad och uppmärksamhetstörstande fjäril från blomma till blomma och med ens kommer min skrivarlust tillbaka – den som jag väntat på så länge nu.
Jag känner mig närvarande och är övertygad om att veckan i skärgården har gjort mig gott. Helt isolerade från omvärlden har jag och Johan fått rå om oss själva. Varandra. Ömsom har vi varit plågade av rastlösheten och ömsom njutit av vetskapen om allt vi inte måste eller borde göra. En återhämtningsperiod.
Det enda jag har saknat är övningen inför min vattenskidåkningskarriär och jag har tjatat öronen av min käre sambo för att han ska dra runt mig efter svärfars lilla röda båt. Anledningen till att det ändå inte blivit av är förmodligen för att ingen av oss egentligen har orkat. Istället har vi bara varit och ägnat oss åt att läsa, planerat nästa måltid eller bara njutut av solen och den fläktande Östersjöbrisen.
Imorgon bär det av hemåt igen i vår lilla båt som ligger och väntar på oss nere vid bryggan. Som väntar på att nyckeln skall vridas om och den sjungande V8an skall värmas upp för att sedan transportera oss genom vågorna till Vårby och Regal Service’s lilla hamn. Bort från den stilla ön i landet ingenstans – de semesterfirande stockholmarnas tillflyktsort. SMHI lovar regn och rusk men det ska nog gå bra ändå…
//Ninni
Saxarfjärden i solnedgång och 30 knop - därav bildkvalitén. Bilder på den första etappen av sommaren kommer då jag återvänder till Segeltorp och min egen dator…