Ninni - life on a stick

Över en månad har gått. En månad av hårt arbete och ångest. Del ett av mitt kandidatarbete är nu förbi och har lämnat mig kvar i den vanliga verkligheten – lättad och utmattad.

Efter de dryga nio timmarna vid datorn dagligen, grottande i programmeringskod och text, har energin inte funnits där att sätta sig ned vid bloggar – varken för läsande eller skrivande. Energi har inte funnits för att bry mig om något annat än mig själv och mitt arbete – telefonen har varit bojkottad och de vanliga, dagliga rutinerna nedlagda. Jag vet inte om jag behöver be om ursäkt för någon. Jag kanske har varit kort och sluten, men det har uppenbarligen varit mitt sätt att hantera situationen.

Jag vet inte heller om detta sjukliga fokus är bra och nödvändigt för utförandet eller om det bara är ett verktyg för att sakta och metodiskt bryta ner mig själv genom stress och självkritik. Där är en lärdom så stor som någon att tvingas se till sig själv och reflektera över hur man beter sig i pressade situationer.

En av handledarna i kursen – en student som läser året över mig - sa något tänktvärt och sanningsenligt: Man genomgår inte en civilingenjörsutbildning för att lära sig saker. Man genomgår den för att lära sig att lära sig. KTH utformar inte en massa konstiga uppgifter för oss för att vi ska lära oss teknikerna, utan för att vi ska bygga upp oss själv och vårt tankesätt.

Det är så otroligt lärorikt att se hur man själv formas och påverkas av situationer och utmaningar man ställs inför. Sedan inlämningen av arbetet i måndags morse har jag varit omtumlad och funderat över vad som egentligen hände. Det kommer ta en tid att bearbeta intrycken och kanske krävs det även fler utmaningar av liknande karaktär för att påminna mig om mitt eget beteende och, för all del, mina brister.

Nu är jag tillbaka – lite starkare och mycket klokare än jag var för en månad sedan. Likt en av björkarnas knoppar om våren har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på vårsolens värmande strålar som kan ge mig liv igen och som åter låter mig färga min tillvaro och bidra med energi. Inlämningen av uppgiften kom vid precis rätt tidpunkt – i början av våren och i slutet av mitt tålamod. Bubblan spricker och en livfull och befriande renässans kan upplevas.

Sammanfattningsvis och pretentiöst: Var ödmjuk inför uppgifter. Gå in för dem helhjärtat men låt dem för guds skull inte bryta ner dig och krossa ditt självförtroende. Lär istället av dem och ta tillfället i akt att utvecklas som människa och att lära av andra som är involverade.

Tack för att ni väntade!
//Ninni