Ninni - life on a stick

Ibland infinner sig känslan av att glida runt på ett bananskal! Eller ja – vilken annan friktionsfri frukt som helst som lämpligt kan beskriva situationen. Igår var en sån dag – en dag vars huvudsakliga ljusglimtar kan beskrivas i följande tre punkter:

Sparat (tjänat?) en femhundring: Dagen började med att jag inte kunde hitta mitt nytankade SL-kort och drog slutsatsen att jag måste ha tappat det dagen innan på väg hem. Bitterheten över denna start på dagen gjorde att jag bad Stockholms kollektivtrafik dra åt helvete. Istället för att ta bussen valde jag att sätta mig i en timmeslång kö tillsammans med Råttan – ett otroligt rationellt drag tyckte jag då. När jag sedan berättade för mina pluggkompisar att jag tappat kortet började de dock babbla om möjligheter till förlustanmälning om man hade sitt kortnummer – något som jag givetvis inte hade antecknat någonstans! Fuck…
Väl hemma igen rotade jag igenom varenda gammal väska och jacka i jakt på något som kunde likna ett kortnummer. Tro det eller ej – men tillslut lyckades jag dock hitta ett gammalt kvitto med den sifferkombination jag sökte. Detta gjorde att jag kunde registrera kortet, förlustanmäla det och be SL skicka ett nytt. De 490 kr som jag hade betalat för kollektivtrafiken dagen innan hade inte gått förlorade! Woho!

Klarat tentan: I två dagars tid har jag och min pluggkompis Tinta uppdaterat KTH-portalen i hopp om att tentaresultaten till kursen Dynamics and Motion Control tillslut kommit in. Vetskapen om att vi inte ville möta ett eventuellt underkänt resultat fanns där, men nyfikenheten var för stor för att kunna låta bli att titta! Det bör tilläggas att jag aldrig haft så stor ångest inför ett tentaresultat någonsin och det mest troliga var att jag snubblat på mållinjen och inte klarat denna sista tenta…
En bit in på eftermiddagen stannade Tinta upp. ”Det har kommit nu…” sa hon och smålog. Det visade sig att hon hade klarat sig men själv vågade jag inte kolla förrän jag kom hem. Risken att jag skulle börja snyfta över ett F (underkänt) var ju ändå ganska stor… I bilen på väg hem vågade jag dock uppdatera resultaten och möttes av ett godkänt betyg (utan någon som helst marginal). Jag har nog aldrig någonsin blivit så glad över ett skitbetyg! Woho!


Pengar kvar: I två månaders tid har existensminimum varit inom räckhåll. På grund av olyckan i december har jag inte kunnat jobba och att enbart leva på CSN i Stockholm är nästintill omöjligt. Att betala räkningar har varit ångestladdat och följts av att vända på varenda krona för att klara sig månaden ut. Igår funderade jag länge på om jag verkligen skulle sätta mig med ångestprojektet att betala räkningar, som jag hade planerat att göra. Jag menar – det skulle ju vara tråkigt att ta udden av den positiva stämning som kommit av tidigare händelser under dagen.
Efter många om och men satte jag mig ändå framför datorn. Det skulle dock visa sig att lyckan var med mig även i detta avseende! Tack vare att jag kunnat börja jobba igen har jag monetär marginal denna månad! Woho!

En stor lättnad och en gigantisk skjuts framåt! Jag tvivlar på att denna dag bjuder på samma resa, men det gör ingenting – gårdagen kan jag leva på länge! Nu ska jag försöka lära mig realtidsprogrammering. Wish me luck!

//Ninni