Ninni - life on a stick

Återigen har det blivit måndag. Ingen måndag i vanlig mening eftersom min skola ännu inte har vett att starta. Ändå en måndag eftersom vi återigen vänt hem från Ljusterö, avslutat helgen med baktassmassage (läs fotmassage) och en film som så många gånger förr, somnat och sedan börjat veckan igen med tidig morgon. Detta eftersom åtminstone min älskade sambo hade förstånd nog att masa sig till jobbet imorse.

Han är dock inte enbart en bra sambo på så sätt att han gick till jobbet imorse utan tack vare att han även fick igång den gamla skotern som jag skrev om i förra inlägget. Duktiga Johan.

Det är nog inte svårt att förstå att vi gav oss iväg på en tur så fort det förbaskade styrstaget var bytt. Likt två små barn vid den första, efterlängtade snön pylsade vi på oss riktligt med varma mjuka kläder, nästan sprang ut och ryckte igång det gamla skrället. Det blev en riktigt härligt tur genom skogar och hagar, över åkrar och isar. En riktigt härlig tur – om än inte så lång:

Över viken på andra sidan ”vår” holme gasade Johan på för fullt. Skoterns vassa ljud ekade mellan träden i strandkanten för att sedan tystna. Det var bara tyst. På sämsta tänkbara ställe hade vi fått bensinstopp. Mitt ute på isen och dryga tio minuter vandring till stranden där vi hade kört ut. Fan. Tillsammans hjälpte vi åt att putta skotern en bit från den led som några skoterentusiaster innan oss hade kört upp. Efter ett tag tröttnade vi och skrev istället i snön – ”Soppatorsk. Kommer strax!”. Sen gick vi.

Två promenader i snön och en tur med bilen senare kom vi tillbaka till brottsplatsen. Det hade hunnit bli mörkt och en klar stjärnhimmel hade funnit sig till ro ovanför oss. Kylan gjorde att skotern glittrade ikapp med stjärnorna  och det var sådär fånigt idylliskt. Vi tog oss hem, tog ett vinglas och gav upp skoteråkandet för den dagen.

Dagen därpå gick det bättre. Soppan räckte i timtal och desto mer vi körde desto mer hysteriskt gasade Johan. Jag satt bakpå och skrek, studsande från sida till sida för att försöka agera motvikt när vi svängde. Det slutade med att jag la mig i snön utanför huset och skrattade. Obehärskat. Adrenalinstint. Hjärtligt. Ljudligt.

Vilken helg! Det var det roligaste jag gjort på länge! Det är sällan jag förespråkar fortsatt vinter men nu är det nära faktiskt.

//Ninni


My Heart is fit for fight!


Johan lyckades övertala sin stackars mamma att sätta sig bakpå. Förmaningstalen hade motsatt effekt och skotern fick gå som aldrig förr med min stackars svärmor hängande bakefter.


Ett ensamt litet rådjur kom galopperande över istäcket. Den stackarn blev aningens fövånad när han upptäckte oss på ön mitt ute i skärgården. Hoppas den blev glad över korvbrödet jag lämnade till den iallafall.


Vi tog tillfället i akt och införskaffade lite grillkorv och en engångsgrill som vi tog med oss till en liten ö utanför holmen. Mat smakar sällan så bra som det gör ute och dessutom över öppen eld.


Då visste jag inte vad jag gav mig in på. Det skulle visa sig att min pojkvän är ett monster bakom styret - ett sånt där tecknat monster med frenetiskt glödande ögon.


Stockholms skärgård bjuds sällan på snö. Skotern var nog glad över att få komma ut efter att ha stått under en tall i tre års tid.