Ninni - life on a stick

På lördagsmorgonen vaknade jag tidigt, hoppade i ridjeansen och spatserade förväntansfullt ner till stallet (givetvis vid halv åtta). Sakta gick jag genom den långa stallgången och beskådade hästarna samtidigt som jag försökte leta efter rätt namnskylt. Chicca, Desiderio, Primavera, Crillo... och där var hon tillslut! Malvasia visade sig vara en äldre liten brun quarterdam som inte gav mig särskilt mycket uppmärksamhet när jag klev in hos henne i spiltan. Jag kunde se och först hennes åsikter om "ännu en ny människa som ska rida mig" och att hon gjorde som hon brukade - det vill säga tog emot den nya gästen med en vänlighet men utan vidare engagemang. Ridturen gick så småningom i samma anda. Malvasia gjorde exakt som hon blev tillsagd med åsikter varken för eller emot. På detta sätt tillät hon mig fullt ut att njuta av omgivningen vilket gav mig ett tillfredsställande första intryck av naturen (tack, Malvasia!). Ganska snart insåg dock både jag och Malvasia att vi inte var skapta för varandra då jag hade för höga krav och hon för låga ambitioner. (Det var dessutom tur att jag inte fastnade för henne eftersom det dagen efter visade sig att min nya rumskompis inte tänkte sätta sig på någon annan än Malvasia. Detta eftersom det var hästen som hon hade haft året innan och att hon dessutom hade köpt en hel kasse med äpplen till sin älskling. Suck...) Francos symbol för Malvasia var "tummen upp". Trygghet och stabilitet är något som ofta premieras har jag märkt...