Ninni - life on a stick

Hästar var det ju ja... Hästarna som faktiskt är den stora anledningen till att jag upptäckt denna fantastiska plats. Jag ska försöka beskriva mina nya bekantskaper med våra fyrbenta vänner så gott det går men på grund av avsaknaden av radbrytning (i kombination med att detta tenderar att bli ett långt inlägg) har jag valt att dela upp beskrivningen av hästarna i flera inlägg. Läs uppifrån och ner - det vill säga börja här och avsluta med inlägget som benämns som Aramis. Orkar du dock inte läsa alla mina uppsatser så föreslår jag att däremot att du går direkt till inlägget om ovannämnda.  Varje middag går Franco, gårdens hästkarl, runt till samtliga gäster och diskuterar önskemål inför nästkommande dag - om och isåfall hur och var man vill rida och givetvis även om hästen man hittills haft har varit till belåtenhet. Samma sak händer sedan vid luncherna där eftermiddagens ridpass planeras.  När jag kom till Vallebona trodde jag inte att jag skulle rida förrän på söndagen (eftersom jag anlände en dag tidigare) och att lördagen således skulle vara lugn. Redan vid första middagen på fredagskvällen började jag och Franco dock diskutera förväntningar och om jag ville var jag välkommen att delta redan på lördagens turer (ett erbjudande som jag givetvis inte tackade nej till). Informationen som följde var att hästarna tas in halv åtta på morgonen för fodring och iordningställande inför förmiddagsturen. Vill man är man givetvis välkommen att delta men annars är det bara att komma ner och hämta sin häst efter frukost. Jag blev inför första tillfället tilldelad en häst som Franco omnämnde som Malvasia.