Ninni - life on a stick

Jag gör ett litet men tappert försök att starta någon form av bloggande. Det kanske är tillfälligt men det känns ändå som en del av den helande resa som jag gett mig in på. Första inlägget är egentligen redan skrivet dagen innan, men på grund av brister i de italienska kommunikationsmöjligheterna väljer jag att ändå publicera det lite senre. Ni ska få följa med mig på ett - för mig - otroligt spännande äventyr på den toscanska landsbygden. Ett äventyr som i huvudsak utspela sig på hästryggen. Ett äventyr som jag länge sett fram emot! I skrivande stund sitt jag med mitt anteckningsblock på Fiumicino - flygplatsen i Rom. Chocken över att vara helt alena i ett främmande land har - tro det eller ej - ännu inte i funnit sig och märkligt nog känner jag mig inte ensam. Det kan vara så att jag har mina nyfunna vänner att tacka för avsaknaden av den resångest jag annars förväntade mig. Redan på flyget hit till Rom träffade jag nämligen svensk-italienaren Antonello och hans tvåårige son Adrian som var ett bra flygsällskap och som gav mig tips om både sevärdheter i Toscana och glassbarer på Fiumicino. Ett hjärtligt men kort möte med människor som jag önskar all lycka på sin fortsatta resa till farmor på Italiens östkust.  Trött i fötterna (och givetvis med fel skor) sitter jag nu med en varm chiabatta och ett efterlängtat och svalkande glas Pinot Bianchi framför mig på ett flygplatsfik som inte kunde kännas mer italienskt. Klyschan är total och det finns ingenting jag för stunden kunde önska mer! Glassbaren hittade jag aldrig på den överdimensionerade flygplatsen men eftersom jag inte vet vad jag missat så kändes det inte som någon större förlust... Med bara ett par timmars väntan kvar tills jag återigen är uppe i luften påväg till Florence känner jag förväntningarna sprudla i hela kroppen. Detta är ett äventyr jag länge sett fram emot!