Ninni - life on a stick

Det blev så tomt helt plötsligt. En liten underbar, sjungande, himmelsblå varelse har lämnat oss – en nyfiken och livfull individ som spred otroligt mycket glädje.

Det är märkligt att en liten fågel kan påverka så mycket. Uppenbarligen gjorde du det, Rambo! Du var en stor del av vår lilla familj och vi kommer alltid att minnas dig!

Det är tomt utan dig, Bambo-Rambo. Vi saknar dig!

//Ninni, Johan och Lina

Din fru ropar på dig Rambo. Hon sitter nere i burhörnet där du låg, hos sitter på lampskärmen där du älskade att sitta och hon kvittrar maniskt. Hon kvittrar som du brukade göra Rambo – det är som att hon ropar.

    -- Those who have faith, through it have power and they shall know glory unto the final end --

Det är märkligt hur en genre kan fascinera så mycket. En genre som är helt främmande och som är spännande och intressant, utan att egentligen ha den fulla dragningskraften så tillvida att man rycks med till hundra procent. Man kan bara stå där på ett nära men behagligt avstånd så att influensernas vatten står en upp till anklarna – man känner strömmarna och känslan i vattnet men grips inte med av kraften hos det.

Ungefär så känner jag för den kombination av synth- och gothkultur och musik som jag under de senare åren stött på tämligen frekvent. Denna märkliga och brokiga subkultur vars anhängare gör allt för att sticka ut och märkas men som misslyckas så fatalt. Detta eftersom även de andra klär sig i neonlinnen, vida byxor, platåskor, har piercingar på samma ställen och liknande tatueringar hämtade från sagornas värld. En sökande skara människor som förenas under en svart och mystisk fana…

Det finns någonting hos dessa människors som tilltalar mig. Passionen och sårbarheten hos dem skänker en dimension av frihet och exotisk mystik till denna redan innan så märkliga subkultur.  

Det finns dock några komponenter i denna värld som jag kan ta till mig och kalla mina. En av dem är VNV Nation – den engelska synthgruppen som vi såg på Dieselverkstaden i Nacka nu i helgen. Sedan jag började lyssna på dem för ungefär tre år sedan har de lyckats klamra sig fast hos mig allt. Jag trodde faktiskt inte att jag förmådde bli ett större fan än jag redan är. Konserten i helgen bevisade dock motsatsen – den var fantastisk!

Jag har funderat över vad det är hos denna grupp som är så tilltalande… För min egen del tror jag det handlar om den genomtänkta enkelheten. Varma hjärtliga budskap till den lilla människan som syftar till att tro och lita på sig själv och ta hand om sin omvärld och sina medmänniskor. Opretentiöst, enkelt och uppriktigt. Jag tror dessutom att det är dessa raka och osminkade budskap i kombination med syntharnas mystik som fascinerar mig en hel del…

Det är även en fröjd att få gå på en konsert i en så pass smal genre. Hängivenheten till musiken är total och varenda människa i publiken sjunger och är som i trans. Lasse Winnerbäck eller annan mainstreammusik i all ära, men det går aldrig att uppnå samma passion hos en stor, bred publik. Hela konserten genomsyrades även av Ronan’s (sångarens) glädje och närvaro. Han snackade en hel del och ville uppenbarligen hellre ha en skön stund än att plöja låtar på löpande band.

VNV Nation är delar av synthens vatten som går mig upp till anklarna. Det är ett varmt och behagligt vatten som ger en förnimmelse där jag står och som tillåter mig stå kvar.


//Ninni

Les Weset och Papa BG på konsert.


The ballad. Ronan Harris i VNV Vation.

Tiden går långsamt ibland. Väääldigt längsamt! Jag har så mycket att se fram emot, så mycket som kommer att hända. Det är kul och jag är förväntansfull men ibland går tiden bara för långsamt... Nu i helgen ska vi på konsert och se VNV Nation, något som vi bokade redan innan sommaren och som jag sett fram emot sedan dess. Den här gången skall inte stängda slussar och tomma bränsletankar få möjlighet stoppa mig – så som det gjorde när vi skulle se The Baseballs på Grönan. Recension kommer…

Idag hämtade jag dessutom ut biljetter till Jerry Williams på Tyrol som vi – i synnerhet jag och mamma – har längtat efter ända sedan den gamla Rock n’roll-legenden körde samma race i våras. Sex biljetter fick det bli – till mig, Johan, mamma, Micke, syrran och Emil. Det ska bli så skönt att få träffa delar av min familj igen! Jag längtar alltid, hela tiden, efter dem men i de allra flesta fall står man åtminstone ut med saknaden och det allt för långa avståndet... Jag vet att jag snart får se dem igen. Nu börjar det dock bli olidligt! En och en halv månad är definitivt för lång tid och vetskapen om att det är två långa veckor tills de kommer gör det inte bättre.  

Yeye… Man får försöka göra något av det som känns som transportsträckor också… Laga mat till exempel. Jag testade ett recept idag som jag kommit över tidigare. Ett lasagnesubstitut som både jag och Johan uppskattade enormt! Håll tillgodo.

Färs:
500 g köttfärs
2 msk olivolja
1 msk sambal olek
salt & peppar
1/2 dl hackad färsk basilika

Sås:
1 dl hackad färsk mejram (jag tog mindre mängd torkad)
1 burk krossade coctailtomater
1/2 dl vatten
2 dl keso
2 msk olivolja
1/2 dl mandel
1/2 finhackad röd pepparfrukt
4 hackade vitlöksklyftor
3 msk hackade soltorkade tomater
salt & peppar

Plattor och topping:
Lasagneplattor
coctailtomater
1 tärnad paprika
Riven ost, gärna lagrad

Sätt ugnen på 250 grader, fräs färsen och tillsätt kryddorna. Mixa samtliga ingredienser till såsen så den blir slät. Smörj en form med olja och lägg sedan varannat lager sås och varannat lager med köttfärs (mellan plattorna). Överst skall det vara sås och topping. Grädda i mitten av ugnen i 30-40 min!

Omnomnomnom!

/Ninni

Dagen igår var den mysigaste på mycket länge! Jag har varit lite depp i ett par veckor nu på grund av diverse oönskade företeelser och vid sådana tillfällen kan det ibland vara svårt att ta till sig positiv input. Jag har inte vetat hur jag ska bete mig och vad jag ska göra för att få energi och försöka må bättre. Bitterheten har helt enkelt tagit överhand – något som den sällan brukar få chans att göra så starkt.

Helgen, och speciellt gårdagen, har därför varit välbehövd! Igår var vi ute i skogen i flera timmar. Åkte fyrhjuling, njöt av den friska höstdoften och plockade mängder med kantareller och trattkantareller. Skogen ger energi – det är bara så!

Dock var rensningen av svampen (som tog typ två och en halv timmar) inte riktigt lika roligt, även fast det också fick sin charm till tonerna av kvällens valvaka i TV4.

Som vi alla vet hade ju valet en olycklig utgång – men just igår brydde jag mig inte om att ta det till mig särskilt mycket utan red istället på vågen av den mysigaste dagen på länge!

//Ninni

Jag vill bara meddela att den rostade mackan med smörstekta kantareller var fantastisk!

Sedan jag flyttade till Stockholm har jag varit förvirrad. Åsikter – inte minst soldariska ställningstaganden och definitioner av lycka och framgång – har ställts på sin spets och det som tidigare varit självklarheter för mig har ifrågasatts av medmänniskor. Jag märker att människor runt omkring mig inte alltid (eller i själva verket mycket sällan) ser sin omgivning med samma glasögon som jag själv gör. Detta är oerhört frustrerande och konstigt i min – den lilla naiva flickans – värld.

Detta har dock gjort att jag blivit allt mer medveten om min egen politiska ställning. Jag märker att mina egna åsikter faktiskt betyder något eftersom de skiljer sig från många andras. Jag har blivit allt mer benägen att påvisa min ställning. Att låta ALLA människor – oavsett grundläggande förutsättningar – ta plats och finnas till i en fungerande välfärd.

Däremot har jag alltid blivit lite stressad över de partipolitiska reklampelarna som för tillfället tar plats i varenda TV-kanal, varenda morgon- och kvällstidning och på varenda lyktstolpe som finns i hela Sverige. Stora affischer, valda i någon strategisk färg, med en bild på en leende partiledare och ett urholkat budskap om att jobben är viktigast. Debatter som syftar till att lyfta fram de viktiga ställningstagandena men som i själva verket enbart blir låga uttalanden på sandlådenivå om hur dåliga ”motståndarna” är. Statistik och undersökningar med missvisande siffror som man använder sig av för att stärka ett redan urholkat budskap.

Istället för att se och visa sin ödmjukhet inför det faktiska problemet i den viktiga debatten, uppfattas politikerna som ett gäng naiva retoriker som pratar över huvudet på de människor som problemen faktisk berör. Fy fan…

Till alla er som jag hoppas ska rösta på söndag har jag bara ett tips: Se och förstå dina egna grundläggande ställningstaganden. Se bortom de politiska flosklerna och försök att förstå vad politikerna egentligen menar och vill.  Åt viket håll vill du att Sverige ska vandra under de kommande fyra åren? Oavsett om du röstar på blåa, röda, feminister eller pirater:  Rösta med hjärna och hjärta – inte med plånbok!

Till sist har jag tips på en bra länk för dig som fortfarande är osäker – www.valpejl.se

//Ninni

                  
                    Bild hämtad från nyhetskanalen.se

Hösten är på väg nu… Det känns bokstavligt talat i luften. Detta i kombination med en – åter igen – påbörjad skolgång, megaförkylning, nya höstkläder och ett lugn som infunnit sig hos mig och människor generellt. Jag måste säga att jag gillar det! Jag gillar lugnet, de återfunna rutinerna efter sommaren och att få bearbeta den gångna tidens alla intryck i stillhet.

Jag är en av de människorna som alltid längtar efter värmen och solen när man börjar prata väder med vem-som-helst. Jag har alltid varit lite melankolisk och ångestfylld när hösten kommer och sedan burit denna känsla med mig i ett halvår tills knopparna brister på nytt. På senare år har jag dock märkt att dessa känslor tonat bort en del. De kommer fortfarande tillslut, men inte lika starkt och länge som tidigare. Jag har märkt att jag faktiskt börjar gilla höstluften och mörkret – en känsla som faktiskt är fantastisk! Jag menar; så mycket mer man kan få ut av sin tid om man orkar med sig själv och sitt liv även under de mörka perioderna.

Jag tror att mitt lilla Hjärta faktiskt har en del i detta. Alla de gånger han påminner mig om mysiga höstkvällar med tända ljus, stillhet och enbart varandras närvaro. Alla gånger han påminner mig om filtar, goa filmer, tid att inte göra någonting, tid till eftertanke… Tack Johan! Välkommen hösten!

I helgen ska vi så tacka av sommaren i och tillsammans med båten. Tanken är att vi ska starta redan ikväll med att lägga oss i en Djurgårdshamn för att sedan gå till Gröna Lund och titta på The Baseballs som spelar där. Jag har, ända sedan jag hörde dem första gången, velat se detta tyska mainstreaminspirerade bluegrassband och nu äntligen ska det bli av!
                               
                                     www.thebaseballs.com


På lördagen åker vi först på en tripp till Ljusterö och äter lunch för att sedan åka till någon form av klubbholme och avnjuta en kräftskiva. Det är sista turen med Dinon för i sommar och det ska bli sååå skoj!

För tillfället tuggar jag därför Zyx halstabletter, dricker te och går i mjukiskläder för att ha en sportlig chans att vara kry nog så vi inte missar kvällens händelser.

Frida skickade för övrigt kompletterande pix (från dagen då hon och Emma var med oss ut i båten) som hon sa var tvungen att komma upp på bloggen. Jag vet inte om bilderna behöver någon vidare förklaring – mer än att Johan blev trött på oss och somnade därför i ruffen i ett antal timmar. Fruntimmer skaaaa inte ha körkort på båtar och rosévin!!!! Håll till godo!

//Ninni

Jag har funderat på när jag får lust att börja skriva igen... Sommaren har gått så fort men har bjudit på så himla många värdefulla tillfällen att bära med sig. Tyvärr har jag oftast glömt kameran för att föreviga de märkliga, otroliga och fantastiska ögonblicken...

Ändå drog jag lätt på mungiporna när jag gick igenom den lilla, men naggande goda, fotoskörden. Jag vet även flera amatörpapparazzis som skulle kunna fylla på mitt album. Gör gärna det - skicka bilder som jag kan fylla på med!

Jag försökte välja ut enstaka bilder men det gick inte! Nu kör vi!

__________________________________________________________________________

På en balkong på Ekerö


Startskottet för sommaren gick en jummen kväll i början av juni. God mat i ett 1700-talstorp, drinkar på Jungfrusunds krog och ett otroligt trevligt sällskap gjorde kvällen fulländad! Bilden är tagen strax innan 06:00 på morgonen dagen därpå.

__________________________________________________________________________

Båtracet Cape North med flickorna


Johans inhyrda bikinibrudar. Många båtar i skärgården i och med ett båtrace som vi var och kollade på gjorde att han kostade på sig lite extra. Värmländskor - om stekarn' själv får välja!


Frida från sin mest smickrande sida! Vi passade på att vara drägg när kaptenen sov...

__________________________________________________________________________

Undulatuppfödning - en solskenssaga

Hela vår familj strax innan bebisarna fick åka till nya hem. Från vänster - Pappa Rambo, Zelda, Mamma Lina, Börje, Navi och Link.



Är dom inte fina!?

__________________________________________________________________________

Midsommar


Midsommargänget - Nina, Emil, Tove, jag och lilla hjärtat - i en skärgård nära dig!


En tokpackad råtta inför avfärd till båten som vi sen skulle åka med till Ljusterö (och då hade vi dessutom även kört en vända tidigare). Jag fattar inte hur vi även fick plats med tre personer i baksätet då packningen tog upp två sittplatser! Råttan var bakis i flera dagar efteråt!


Lillasyster svabbar däck innan avfärd... eller nått...


Jäkla tur att Johan har en chef som förser oss med champange! Vi fick täcka upp med jordgubbar i glasen så att det skulle räcka till alla.


Kransbindning är en vetenskap i sig...


...men snygga blev dom! (Kransarna alltså)


Har inte jag sett syrrans min tidigare? Det är åtminstone hennes bästa sida!

__________________________________________________________________________

Sagolika Sunne!


Dag 1 - Jordgubbsplockning. Resultat: 9 kg på under 30 minuter (och då hade vi säkert ätit lika mycket under tiden också). Omnomnomnom


Toves linne matchar jordgubbarna och hennes flin matchar hennes personlighet



Omnomnomnom!
Mamma - don't!!!! Du kommer DUMPA!!!!


Till salu - Oerhört charmig lillasyster i sina bästa år. Tro det eller ej men hon kan både städa och laga mat men i övrigt vissa defekter. BVSA!

Så bar det hemmåt...


Dag 2 - Blåbärsplockning!



Små tomtarna i skogen. Mormor fick vi släpdra...


Sanna posar i blåbärsristet


Fikastund med hembakt kaak och kaffe




Sanna och jag hade loppis. Mormor köpte en gris och ett leksaksparaply


Jag har bildbevis - morfar har dansat på bordet! Det var värre att komma ner än upp...

__________________________________________________________________________

Destination - Skräppvålen

På vandring till min farfars morfars barndomshem - Skräppvålen (eller Skräckgården som Johan trodde att det hette)


Farfar i berättartagen...

__________________________________________________________________________


Lökholmen - Strömstad


Lilla hjärtat och jag mellanlandade vid farfars snipa för en räkfrossa och välförtjänt sömn

__________________________________________________________________________

Liseberg - Göteborg


Är dom inte för söta!


Johan är trött på karusellköer. Här - 1 timme och 5 minuter till Balder


Micke nöjde sig med en kö. Sen fick det bli öl istället!

__________________________________________________________________________

Destination Rastaholm



Stekarhustru


Våra följeslagare

__________________________________________________________________________

Destination - Ridön


Johan och jag firar vår ettårsförlovningsdag (...eller nästa i alla fall...) på samma ö som ett år tidigare.

__________________________________________________________________________

Destination - Ljusterö


Firande av Johans chefs födelsedag. Dinon ser liiiiiite liten ut i jämförelse med storasyster Sunseeker Martinique



Stundtals var det en regnig helg - en spännande färd som höll på att sluta i en grundkörning.

Klockan är 17.36. Jag stryker Johan försiktigt över kinden och tassar ljudlöst ut genom dörren till flygeln. För första gången under hela vår veckolånga vistelse på Ljusterö berättigar vädret oss att ligga inomhus och slappa – regnet ligger i luften och det finns tillstymmelse till vita gäss ute på sjön. Givetvis landade dock det slappandet i djup sömn bredvid varandra och en varsin pocketbok som vänts med omslaget upp mitt i ett – förmodligen – spännande kapitel.

Jag sätter på mig  ett par behagliga skor och spatserar sakta den en och en halv kilometer långa vägen ut till postlådorna för att hämta morgontidningen. Klockan är 17.36…

Lugnet och egentiden får mig att, i mina tankar, sammanfatta min sommar. Ända sedan jag skrev sist har dagarna varit fyllda med aktiviteter – givande, roliga, energikrävande, utvecklande, slitsamma och energigivande aktiviteter. Helt enkelt en oerhört händelserik period av året. Inte minst var min praktik på Scania och årets arbete med båten otrolig lärorikt och spännande. Dock långa historier som är omöjliga att ens påbörja här.

Jag är nu halvvägs ut till brevlådorna. Ett ljummet och efterlängtat sommarregn faller stilla över mig och jag rycker samtidigt till av en sällskapssjuk kviga som kommit fram till stängslet för att hälsa. I dikeskanten flyger en färgglad och uppmärksamhetstörstande fjäril från blomma till blomma och med ens kommer min skrivarlust tillbaka – den som jag väntat på så länge nu.

Jag känner mig närvarande och är övertygad om att veckan i skärgården har gjort mig gott. Helt isolerade från omvärlden har jag och Johan fått rå om oss själva. Varandra. Ömsom har vi varit plågade av rastlösheten och ömsom njutit av vetskapen om allt vi inte måste eller borde göra. En återhämtningsperiod.

Det enda jag har saknat är övningen inför min vattenskidåkningskarriär och jag har tjatat öronen av min käre sambo för att han ska dra runt mig efter svärfars lilla röda båt. Anledningen till att det ändå inte blivit av är förmodligen för att ingen av oss egentligen har orkat. Istället har vi bara varit och ägnat oss åt att läsa, planerat nästa måltid eller bara njutut av solen och den fläktande Östersjöbrisen.

Imorgon bär det av hemåt igen i vår lilla båt som ligger och väntar på oss nere vid bryggan. Som väntar på att nyckeln skall vridas om och den sjungande V8an skall värmas upp för att sedan transportera oss genom vågorna till Vårby och Regal Service’s lilla hamn. Bort från den stilla ön i landet ingenstans – de semesterfirande stockholmarnas tillflyktsort.  SMHI lovar regn och rusk men det ska nog gå bra ändå…

//Ninni



Saxarfjärden i solnedgång och 30 knop - därav bildkvalitén. Bilder på den första etappen av sommaren kommer då jag återvänder till Segeltorp och min egen dator…

Johan kom hem idag efter en natt ute på Ljusterö. Med sig hade han en stor bukett med liljekonvaljer som svärmora hade plockat åt mig. Någon som känner mig vet att det är den bästa presenten man kan ge till mig – en stor och vacker bukett blommor som dessutom är handplockade och som dessutom består av liljekonvaljer. Bästa söndagspresenten jag kunde få efter att ha suttit och pluggat i tolv timmar!

Tack Kerstin! Värmen i mitt hjärta är obetalbar!

//Ninni

Jag önskar mig tid... Sedan jag skrev sista inlägget har jag längtat efter känslan att ha lite tid över och i ytterligare en och en halv vecka kommer så vara. Pluggandet står mig upp i halsen men vetskapen om att det inte är så länge kvar till sista tentan ska vara inlämnad får mig ändå att stå ut.

Jag vet att om jag ändå skulle ta mig tid att skriva en rad i bloggen, skulle denna rad utvecklas till en essä. Därför ska jag nu anstränga mig för at hålla detta inlägg kort och istället beskriva den gågna veckan i bilder.

//Ninni


Förra lördagen återupplevde jag en renässans i tävlingsammanhang efter åtta års dvala. Jag och Mr Johnny Tender lyckades kamma hem två förstaplaceringar av två möjliga i Western Horsemanship och Western Pleasure. N I'm so fuckin proud!



Sexy cowboy!


Vårterminens resultat och det färdiga kandidatarbetet - roboten SPS (Sliding Puzzle Storage). N I'm so fuckin proud!


Avslutningsmiddag med studiekompisarna a.k.a robotbyggarna. Vi hade riktigt trevligt! Jag, med den egenutnämnda titeln projektledare, skulle hålla oförberett tal till gruppen. Hoppas att jag inte lät lika full som jag såg ut!


Välförtjänt AW på snaps vid Medborgarplatsen i torsdags... Önskar Patrik och Christina med respektive en trevlig sommar!


Hittade sedan min bror på Centralen där han satt som en ensam speleman. Vi har hunnit med mycket - allt från att slappa i skogen till att gå i suspekta skivaffärer. Tusen tack för att du kom brorsan!

Två fula små undulatbebisar har för första gången sett dagens ljus. Det är märkligt ur till sig man blir varje gång en ny varelse kommer till världen - helt fantastiskt! För tillfället går de under kodnamnen Kenta och Stoffe men jag tror bestämt att Sanna ska få döpa dom nästa helg när hon kommer... På den undre bilden kan den veckre anfadern skådas (ja - då menar jag den lilla blå krabaten på bilden)


Kvällens rekvisita: "Projektledning" av Bo Tonnquist, tio buntar med föreläsningsslides, åtta gamla tentor, en dator, en överstykningspenna och en blyerts. Bottennapp en lördagkväll...

Westernklubben där jag numera är medlem – Taure Western Riders Stockholm – skall den 15e maj anordna en tävling. När jag fick nys om detta blev jag givetvis ivrig! Tänk hur det skulle vara att återigen få vara med på en westerntävling! Att återigen få uppleva kamratskapet, musiken, hästarna, stressen, pressen, människorna, målmedvetenheten, vinnarskallen, färgerna, planeringen – ja allt! Detta som tidigare utgjorde så stor del av mitt liv och mina mål kan saknas något enormt. Tänk att få uppleva en renässans!

Givetvis vågade jag inte fråga familjen om jag fick vara med – antagligen på grund av rädslan över att inkräkta och ta för mycket plats. Vissa delar av ens liv är helt enkelt för dyrbara för att inte visa hänsyn inför och hantera varsamt.

Jag blev därför fånigt lycklig när frun i familjen, i förbifarten, frågade om jag ville vara med i någon klass. Känslan av att vara tillbaka där jag slutade med Sirocco för många år sedan fick mig att krypa tillbaka in i min tonårsroll med tillhörande naivitet, självgodhet och överdrivna fokus. Ibland är jag en fjant – men jag får bjuda på det. Jag är åtminstone en glad fjant!

Hur som helst så väcker hela situationen så många, många minnen:

Mamma – kommer du ihåg när Sirocco kastade av mig med huvudet först ner i backen och du flög över manegesargen, helt vansinnig på mitt stackars rädda djur? Det är min mamma det! Jag fick dessutom en porslinshäst i tröstpris som du hade sönder när du dammsög några månader senare. Jag kan inte ha vart speciellt gammal…

Annalisa – kommer du ihåg alla helvetesstunder du haft då du skulle rengöra min, i grunden, vita häst som vanligtvis istället var gul? Exempelvis i Göteborg då han hade legat i bajs hela natten och du fick den stora äran att chefa över vatten, schampo och svamp. Du gjorde ett bra jobb!

Qsin – kommer du ihåg den långa resan ner till Helsingborg då Marie lärde dig varenda mindre rumsren Eddie Meduzalåt hon kunde? Det gick riktigt bra eftersom du var oerhört villig att lära… Eller den gången då vi tryckte upp text på en varsin keps – på min stod det Sirocco och på din stod det The Cheese doodle, vilket var det smeknamn du gav till Sirocco med tanke på hans gula färg (se Annalisas problem).

Frida – kommer du ihåg när en viss ridkompis sprang naken, enbart iförd ett svansskydd över hela tävlingsområdet i Mora? Det är sällan man får chans att skratta så mycket på någon annans bekostnad.

Tove – du har berättat för mig att du inte vågade rida Sirocco av rädsla att ”förstöra honom”. Vad gav jag mig själv och andra för bild egentligen?

Hur som helst – denna tävling kommer gå åt helvete men jag kan ändå inte vara mer nöjd som får återuppleva den gamla goda tiden!

//Ninni


Den nyinförskaffade westeroutfitten. Jag vill ha svar på om skjortan var värd de 500 spänn jag la ut på den idag? Själv tycke jag den är jättefin - men va faen Madelén; det är EN tävling! Fjant...


Jag kan inte låta bli att lägga upp ännu fler bilder på vårblommor - dessa underbara skapelser som för mig representerar en renässans i sig!

Yeah!! Jag gjorde det!

Efter att ha varit på intervju på Scania för ungefär tre veckor sedan har jag bara väntat. Väntat på besked. I synnerhet ett positivt besked.

Jag gjorde verkligen mitt bästa på de två intervjuerna som genomfördes. Det bästa innebär givetvis ett positivt framhävande av mig själv men för första gången upplevde jag att jag sparkade undan alla klyschor och bara var mig själv. Det är egentligen så självklart men tidigare har mitt behov av att passa in och ”gör ett bra jobb” varit det primära vilket har lett till att jag gått in i en roll som jag tror att arbetsgivaren förväntar sig av mig.

I fallet med Scania var det inte så. För första gången någonsin upplevde jag en trygghet under intervjuerna och att bara vara mig själv var gott nog. Känslan av att dessa enorma, åttiotalsaktigt gröna lokalerna rymde en plats för mig gav mig det lugn jag behövde för att göra ett bra jobb – på riktigt – bara genom att vara mig själv. Känslan av att det fanns en plats för mig var gott nog och sedan dess har jag försökt påminna mig själv om att denna känsla har varit en vinst i sig! Hur det än skulle gå – om jag skulle få jobbet eller inte – var egentligen sekundärt  eftersom jag inte kunde gå som förlorare från denna positiva upplevelse.

Men det gick! Idag ringde de från högkvarteret nere i Södertälje och förkunnade det positiva beskedet. Jag skall genomgå ett summer internship på chassi-avdelningen på Scania. Jag är taggad till tusen och bara väntar på att få kliva in i detta varma, positiva och stimulerande klimat. Scania here I come!

Det finns en plats för mig med!

//Ninni

Bilderna är från helgens bravader ute på Ljusterö.

Öppettiderna på varvet där vi hämtade den nyinköpta motorn till Dinon. Helt klart boder fler anamma denna tidssättningsprincip.

Ett lyckligt hjärta på svärfars nya fyrhjuling. Bertil kommer inte få ha sin leksak för sig själv eftersom jbåde jag och (speciellt) Johan tyckte det var vansinnigt roligt!

"Blåsippan ute i backarna står..." Är de inte bedårande!? Hela vägkanten var full med nigande små sippor.

En ensam fender vid en ensam brygga i vårsolen.

Grattis lillasyster, JÄTTESTORT grattis!

Så blev du verkligen 18 år tillslut - som du har längtat. Som vi andra har längtat! Jag menar – du kommer göra dig alldeles ypperlig som chaufför och krogkompis! Enda nackdelen är att du är på väg att bli lite för gammal… Jag väntar på att du ska komma ikapp mig snart och springa om mig med fjäderlätta steg.

Välkommen ut i det myndiga livet, lillasyster!

Älskar dig!

//Storasyster



Julia i ett graciöst hopp i regnet utanför Globen under Stockholm International Horse Show 2009.


Myssyster och gossambo på Gröna Lund i början av advent för några år sedan.

Fasen… Ju längre tid som går desto mer får jag att sammanfatta. Håll i er nu!

Årets påsk har varit en klassisk påsk. Ni vet en sån där påsk som firas med familjen och då man målar ägg, letar ägg, äter ägg, kramas och mår allmänt bra. Ett härligt och oväntat godis i påskägget var dessutom att hela, halva familjen var med. Hela min fantastiska, stora, älskade familj!

Skärtorsdagen och långfredagen tillbringade vi, till råga på allt, i Oslo hos Tove vilket var en upplevelse i sig. Världsvant och stolt visade hon upp sin vardag och jag kan inte undgå att påpeka att jag är så förbannat stolt över min lillasyster! Det lugn och den trygghet som hon har uppnått i sig själv genomsyrar varje steg hon tar och varje guidning hon gjorde genom den norska hufvudstaden. Löööv ya, sis!

En klassisk påsk skall ju även följas av ett klassiskt påsklov – och det gjorde det. Lov är väl i och för sig att ta i eftersom man ändå har saker som kan göras i skolan men det är åtminstone mer ledigt än vanligt!

Som vanligt fanns det plats för njutning av ridning och vår. Till njutningshjälp hade jag även en outnyttjad julklapp som jag fått av min svärmor – ett presentkort på en spa-behandling på en av Stockholms ”skönhetsskolor”. Åttio minuters aromamassage fick det bli och jag blev påmind över vilken otrolig lyx det är att få en djupgående genomgång av sin hårt utsatta (…???...) kropp. Jag tror dessutom att det är ett gott tecken att vakna upp från den djup avslappningen och känna att dreglet nästan rinner genom hålet i massagebänken. Tack snälla Kerstin!

Massagestunden slutade dock med att den nätta lilla massörskan försiktigt började fråga om mitt ansikte – vad jag använde för rengöring och vad jag använde för krämer. När jag svarade att jag aldrig i hela mitt liv använt en ansiktskräm såg tjejen ut som hos sett ett spöke... Det slutade med att jag gick hem med ett starter-kit för ansiktsbehandling eftersom jag insåg att det jag kanske åtminstone borde ge denna miljardindustri en chans. Till alla er där ute – säg ALDRIG till en hudterapeut att ni inte vårdar ert ansikte med omsorg!!! Jag vågade inte ens nämna att jag enbart tvättar ansiktet med tvål utan lät henne tro att jag enbart använder fel ansiktsrengöring.

Hur som helst – även denna helg fick en oväntad vändning. Johan och jag lyckades, på något konstigt vänster, komma över en svit på ett finare hotell i stan. Vi insåg ganska snabbt att vi inte kunde tacka nej till detta generösa gratiserbjudande och tillbringade därför lördagsnatten i Gamla Stan. Lite konstigt att övernatta på hotell i sin egen stad men det var ändå hur mysigt som helst! Tack Stefan och Fia för den helt suveräna lördagskvällen och för att ni tog ert förnuft till fånga och överlät sviten till oss!

Huvudvärken från den tillhörande utgången på lördagskvällen gjorde sig dock påmind på söndagen inför det stundande dopet för Johans kusinbarn. Det är en ny erfarenhet att komma till kyrkan bakfull men om Gud skulle finnas så tror jag ändå att han skulle förlåta oss. Dock satte vi oss längst fram för att åtminstone inte ta kål på resten av församlingen. 

//Ninni


Rambo och Linas nya småsyskon - sju slöjstjärtar vid namn Börje, Svenne, Stina, Lisa, Karin, Kenta och Stoffe. Lina blev så till sig när hon skulle hälsa på dem att hon badade i akvariet. Nästa gång det händer lovar jag att papparazzifotografen ska vara där - det såg så gulligt ut! Dumma pippi!



Några juveler till min vå-tecken-samling. De första hittade jag redan innan påsk men nu kryllar Segeltorp av små gula solar!



Jag, Johan och den nydöpte lille Anton. Han grät inte en enda gång under hela eftermiddagen utan skrattade bara åt alla som närmade sig honom. Killen har gått i charmskola tidigt. Supergoa unge!

Körslaget är en härlig avslutning på lördagarna. En varm och glädjefylld folkfest där ett hav av färgsprakande människor samlas för att stämma upp i körsång tillsammans med sina mer eller mindre kända körledare. Det är sådär mysigt i all min lagomhet – en lagom tävlingsinriktning, en lagom exponering av människor under en lagom tid. Lagom helt enkelt…

I år har bland annat Team Mojje satts i konkurrens med Team Rongedal och Team Moraeus… och så har vi Team Sundblad… För er som inte sett Körslaget kan jag berätta att den före detta Lambretta-sångerskan satt ihop en kör med enbart tjejer. Det är en guldfärgad kör vars inriktning bland annat är Spice Girls och låtar som Girls just wanna have fun. De är otroligt duktiga även om jag kan bli så oerhört provocerad av den extrema Girl Power-inställningen och flickiga fasaden. Det är ju självklart att de ska skåla i champagne och få make-up innan sina rep – tjejer gillar ju sånt! Lite som Melodifestivalens Timotej. Tanken kanske är god men det blir så förnedrande…

I ett annat hörn av Stockholm sitter familjerådgivaren och Kvinnor Kan-grundaren Eva Sternberg och påstår att hemmapappor är direkt livsfarliga för sina barn. Från en dokorsavhandling som påvisar att spädbarnsolyckorna har ökat med 30 % menar Eva Sternberg sig kunna bevisa att pappor inte kan ta ansvar för ungarna. Detta med tilläggskommentaren ”det är bara jag som vågar säga det”. Hon nästintill kräver att enbart mammor skall vara hemma med barnet under hela det första året och det läskigaste av allt är nästan att hon besvaras med instämmande nickar från alldeles för många håll…

De påtagliga inställningen till skillnader mellan manligt och kvinnligt tycker jag är skrämmande. Oavsett om detta kommer från en guldfärgad Girl Power-kör, en ”öppensinnad” debattör eller en chef som ger tjejen tusen kronor mindre i månaden för att hon är just det – tjej. Hur ska vi någonsin kunna nå upp till ett jämställt samhälle med ovanstående argument och principer? Det är klart att det finns skillnader mellan manligt och kvinnligt men jag vill påstår att många av dessa påstådda skillnader är mellan individer. Jag ber er därför att ta mig och alla andra för vad vi faktiskt är: Individer med ett eget liv, egna förmågor, egna preferenser och egna idéer.

//Ninni

Vår kommande uppgift i kandidatarbetet är en sammanslagning av de individuella specialiseringar vi gjort. Det jag har slitit med under alldeles för lång tid är infraröd kommunikation och tillsammans med några andra tekniker skall vi nu bygga något revolutionerande! Detta går under parollen i rubriken.

Einsteins skulle förmodligen uppfinna en massa automatiseringar av hemmet om han var hemma och hade tråkigt, så nu letar jag efter tips på vad man kan uppfinna och utveckla!

Är du kanske i behov av en automatisk kattmatningsmaskin, en automatisk inköpslista som vet vad du har i kylskåpet, automatisk nedsläckning, automatisk blomvattning eller kanske en väckarklocka som bara stängs av om du gör tio sit-ups? Listan kan göras lång och jag vill ha fler och större idéer!

Det kommer bli otroligt roligt men först och främst måste man ju ha en bra idé i bygga vidare på! Min kreativitet är och förblir begränsad…

//Ninni - Invetor Wannabe

A homemade internet-enabled cat feeder.

Över en månad har gått. En månad av hårt arbete och ångest. Del ett av mitt kandidatarbete är nu förbi och har lämnat mig kvar i den vanliga verkligheten – lättad och utmattad.

Efter de dryga nio timmarna vid datorn dagligen, grottande i programmeringskod och text, har energin inte funnits där att sätta sig ned vid bloggar – varken för läsande eller skrivande. Energi har inte funnits för att bry mig om något annat än mig själv och mitt arbete – telefonen har varit bojkottad och de vanliga, dagliga rutinerna nedlagda. Jag vet inte om jag behöver be om ursäkt för någon. Jag kanske har varit kort och sluten, men det har uppenbarligen varit mitt sätt att hantera situationen.

Jag vet inte heller om detta sjukliga fokus är bra och nödvändigt för utförandet eller om det bara är ett verktyg för att sakta och metodiskt bryta ner mig själv genom stress och självkritik. Där är en lärdom så stor som någon att tvingas se till sig själv och reflektera över hur man beter sig i pressade situationer.

En av handledarna i kursen – en student som läser året över mig - sa något tänktvärt och sanningsenligt: Man genomgår inte en civilingenjörsutbildning för att lära sig saker. Man genomgår den för att lära sig att lära sig. KTH utformar inte en massa konstiga uppgifter för oss för att vi ska lära oss teknikerna, utan för att vi ska bygga upp oss själv och vårt tankesätt.

Det är så otroligt lärorikt att se hur man själv formas och påverkas av situationer och utmaningar man ställs inför. Sedan inlämningen av arbetet i måndags morse har jag varit omtumlad och funderat över vad som egentligen hände. Det kommer ta en tid att bearbeta intrycken och kanske krävs det även fler utmaningar av liknande karaktär för att påminna mig om mitt eget beteende och, för all del, mina brister.

Nu är jag tillbaka – lite starkare och mycket klokare än jag var för en månad sedan. Likt en av björkarnas knoppar om våren har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på vårsolens värmande strålar som kan ge mig liv igen och som åter låter mig färga min tillvaro och bidra med energi. Inlämningen av uppgiften kom vid precis rätt tidpunkt – i början av våren och i slutet av mitt tålamod. Bubblan spricker och en livfull och befriande renässans kan upplevas.

Sammanfattningsvis och pretentiöst: Var ödmjuk inför uppgifter. Gå in för dem helhjärtat men låt dem för guds skull inte bryta ner dig och krossa ditt självförtroende. Lär istället av dem och ta tillfället i akt att utvecklas som människa och att lära av andra som är involverade.

Tack för att ni väntade!
//Ninni

                     

Sakta och rytmiskt travar vi genom manegen. Solens strålar konkurrerar om att ta sig först in genom den öppna ridhusporten och lekande dansar de sedan genom dammet som rivits upp av hästarnas hovar. Våra förenade kroppar rör sig målmedvetet framåt och ibland hamnar vi i det solbeklädda dammolnet. Fyra ögon kisar för att göra det möjligt att se vart vi ska men vi njuter samtidigt av februarisolens tappra försök att värma våra kroppar.

Med en bestämd rörelse för jag Johnny upp i en harmonisk galopp. Han kröker ryggen precis som jag ber honom om och rör sig majestätiskt i en perfekt volt som avgränsas med hjälp av ridhusets sarg och mina omslutande ytterhjälper. Jag njuter av hans välbalanserade rörelser och känner mig stolt över att på nytt har erövrat förtroendet hos en varelse av denna storlek. Det är en mäktig känsla.

Ett avslappnande från min sida i kombination med ett bestämt Woohaa bekräftar återigen hans lyhördhet då hans sista galoppsprång avrundas med en mjuk halt. Han tuggar stillsamt på bettet och riktar sina bruna små öron emot mig likt en förfrågan om merjobb. Jag svarar genom att lägga fingrarna mot hans nacke och klia lite försiktigt för att påvisa min tacksamhet och för att bekräfta att det räcker så.

Vi står stilla en stund och känner lugnet sprida sig. Dammet lägger sig sakta, sakta och solen vet inte längre vart den skall göra av alla strålar. Vi tar belåtet emot all energi vi kan och delar den lika emellan oss – Johnny och jag. Jag höjer min hand för att se om han fortfarande finns med mig. Det är enbart en liten höjning som knappt kan känns i de redan slaka tyglarna. Johnny sänker sitt huvud såpass mycket att halsen går under lod. Jag höjer igen och han sänker lite till... Proceduren görs om tills hans mule nära nog nuddar vid marken. Jo då – han finns med mig.

Länge har jag sökt för att hitta ett substitut till hästarnas plats i mitt liv och mitt hjärta. Länge har jag – med öppet sinne – gått in för att få ett alternativ till denna förhållandevis dyra, tidskrävande och allergiframkallande hobby. Jag må säga att alternativen har haft sin charm – såväl linedance, afrikansk dans och aerobics som simning, BodyPump, step och annan gymverksamhet. Ändå har ingenting kunnat lämna samma avtryck och ingett samma lugn som westernridningen och dess medföljande aktiviteter.

Det är för mig en fristad. En fristad ur vilken mängder av lycka och ny energi kan hämtas. Jag är glad att jag hittat tillbaka till en del av mig själv.

//Ninni

                     

                     
                      Stallkatten Anton njuter också av solen.

Grattis min älskade lillebror på den STOOORA dagen!

Kan man tänka... 20 bast... Systembolagsmyndig, universitetsstudier, steget ut ur tonårstiden. Mycket som händer vid tjugo. Nu kommer du (eller rättare sagt får du) dessutom inte fylla år något mer. Den enda gången jag märker att jag själv blir äldre är nämnligen när mina syskon fyller år. Jag vet inte om det är positevit eller negativt men det är åtminstone...

Älskar dig, honeyboy!
//Storasyster


Lillebror och jag sätter upp tavlor i syrrans gamla lägenhet.

Lovely!

Mitt hjärta har namnsdag idag. Jag brukar vara dålig på att komma ihåg sådant och just därför har jag verkligen laddat inför den här namnsdagen! Ett försök att träna mig själv på att bli den där duktiga flickan som kommer ihåg att gratulera och helst även skicka ett egenhändigt designat gratulationskort… Hmm, eller inte… Kanske mer ett helt enkelt försök att nöta lite på mitt ego och för en gång skull komma ihåg någon annans namnsdag än bara min egen.

Dessutom är det kanon när det finns något att fira en helt vanlig torsdag i slutet av det mörka januari. En helt vanlig torsdag förutom att den lilla charmiga detaljen att ett välkänt namn står i almanackan och att vi därför tillåts dricka ett extra glas vitt tillsammans med de nyskalade namnsdagsräkorna och de nytända namnsdagsljusen.

Helt plötsligt förstår jag varför namnsdagar har vart så viktigt i vår familj. Varför alla vi syskon har så ofantligt många namn som strategiskt finns spridda över årets dagar.

För all del – grattis till dig också Kungen! Hoppas du också får en räka och Marques de Monistrol Cava. Riktigt gott faktiskt!

//Ninni

En varsin reeekmacka och ett glas vitt. Najs!