En fristad
Sakta och rytmiskt travar vi genom manegen. Solens strålar konkurrerar om att ta sig först in genom den öppna ridhusporten och lekande dansar de sedan genom dammet som rivits upp av hästarnas hovar. Våra förenade kroppar rör sig målmedvetet framåt och ibland hamnar vi i det solbeklädda dammolnet. Fyra ögon kisar för att göra det möjligt att se vart vi ska men vi njuter samtidigt av februarisolens tappra försök att värma våra kroppar.
Med en bestämd rörelse för jag Johnny upp i en harmonisk galopp. Han kröker ryggen precis som jag ber honom om och rör sig majestätiskt i en perfekt volt som avgränsas med hjälp av ridhusets sarg och mina omslutande ytterhjälper. Jag njuter av hans välbalanserade rörelser och känner mig stolt över att på nytt har erövrat förtroendet hos en varelse av denna storlek. Det är en mäktig känsla.
Ett avslappnande från min sida i kombination med ett bestämt Woohaa bekräftar återigen hans lyhördhet då hans sista galoppsprång avrundas med en mjuk halt. Han tuggar stillsamt på bettet och riktar sina bruna små öron emot mig likt en förfrågan om merjobb. Jag svarar genom att lägga fingrarna mot hans nacke och klia lite försiktigt för att påvisa min tacksamhet och för att bekräfta att det räcker så.
Vi står stilla en stund och känner lugnet sprida sig. Dammet lägger sig sakta, sakta och solen vet inte längre vart den skall göra av alla strålar. Vi tar belåtet emot all energi vi kan och delar den lika emellan oss – Johnny och jag. Jag höjer min hand för att se om han fortfarande finns med mig. Det är enbart en liten höjning som knappt kan känns i de redan slaka tyglarna. Johnny sänker sitt huvud såpass mycket att halsen går under lod. Jag höjer igen och han sänker lite till... Proceduren görs om tills hans mule nära nog nuddar vid marken. Jo då – han finns med mig.
Länge har jag sökt för att hitta ett substitut till hästarnas plats i mitt liv och mitt hjärta. Länge har jag – med öppet sinne – gått in för att få ett alternativ till denna förhållandevis dyra, tidskrävande och allergiframkallande hobby. Jag må säga att alternativen har haft sin charm – såväl linedance, afrikansk dans och aerobics som simning, BodyPump, step och annan gymverksamhet. Ändå har ingenting kunnat lämna samma avtryck och ingett samma lugn som westernridningen och dess medföljande aktiviteter.
Det är för mig en fristad. En fristad ur vilken mängder av lycka och ny energi kan hämtas. Jag är glad att jag hittat tillbaka till en del av mig själv.
//Ninni
Stallkatten Anton njuter också av solen.
fint skrivet ninni :) jag kan nästan se allt. Se solen, dammet och huvudpersonerna dig och Johnny. Jag jag känner den lycka jag ser i när du rider, och har kvar tanken sen jag var liten att jag en dag kommer bli en sån ryttare som du var då, är nu och kommer förbli. Det är målet med min ridning att kunna känna att hästen är med mig, vill göra det jag vill och litar på mig. Helt enkelt att verkligen bli ett med hästen. Jag vet att det krävs mycket träning och vilja framför allt och helst rida nästan varje dag. Men jag ger inte upp :)
Saknar dig syrran och hästarna hemma i sunne hälsar till dig :)
Vi var ute och red pa stranden och i skogen pa Magnetic Island igar! Vi fick bada med hastarna i havet och sa fick vi gora jordenrunt och sta pa dem! Det var Eriks forsta ridtur och han var inte sen pa att trixa for det! Det var hur harligt som helst! Ont i stjarten, jajjemann! :)
Det känns när man träffar rätt. Saknar dig. Massa kram!
Så himla gött att läsa.
Feel good!