Underbara älskade i demonernas klor.
Det gör så ont. Så ont att se dig lida.
Ju mer jag tänker på det påminner jag mig själv om min egen period av lidande och självdestruktivt beteende. Jag påminner mig själv om demoner, tröstlöshet, ensamhet och hopplöshet. Jag påminner mig själv om anorexins klor som håller ett stadigt tag och som vägrar släppa hur mycket jag än skriker, ber och kämpar. Hur den sakta men medvetet drar mig bakåt, in i en långsam död. Människor ser mitt lidande men har svårt att förstå. Svårt att förstå min ensamhet och svårt att förstå varför jag ”väljer” döden.
Det går inte att ge en konkret lösning till hur det går att få demonernas klor att släppa taget. Hur hopplösheten tillslut kan och ska vändas till optimism och ett jävlar anamma. Jag vet bara att det går. Tyvärr är det dock bara du som kan hitta en väg ut från detta enorma mörker.
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Hjälpa dig att ta kål på dessa hemska demoner och hitta vägen till ljuset och värmen. Jag vet att det enda jag kan göra är att visa vad värmen innebär. Visa att det finns ett fantastiskt liv på andra sidan. Jag vill också påminna dig om att den dagen du hittar ut kommer du vara större och starkare än vad du någonsin varit innan.
Jag vet. Jag har vart där. Jag har hittat ljuset och värmen och jag är starkare än jag någonsin kunnat drömma om!
Jag älskar dig!